Snö och så lite panikångest på det

När jag vaknade i morse var världen liksom … vit.

Det kom så oväntat. Jag har vant mig av vid tanken på snö (bor i Göteborg, växthuseffekten, varmaste vintern yada yada yada). Men där låg den. Och den fortsatte att falla hela dagen. Inga jättemängder, inget jobb för plogbilen direkt. Men ändå, SNÖ. Världen känns normal igen.

Något annat som känns normalt igen är måendet. Vårtröttheten är väck. Tog bara ett dygn och sen mådde jag ungefär som vanligt. Så det var bara en tillfällig dipp och nu är allt normalt igen.

Okej, kanske inte helt normalt. För en dryg timme sedan fick jag värsta panikångestattacken. Och det fanns faktiskt en slags orsak till ångesten. Jag har sedan en vecka smort på Voltaren på min trilskande häl. Och plötsligt nu i kväll fick jag för mig att jag snart inte skulle kunna andas p.g.a. allergi. PANG drämde panikångesten till med all kraft den förmådde och lite till. Det var svettigt.

Varför allergin skulle slå till bara så där efter en hel veckas behandling vet jag inte. Ångest är sällan rationell, även om den har en konkret orsak.

I vilket fall som helst så lugnade det ner sig ett tag. Och jag andas fortfarande. Det känns bra. Men hädanefter skippar jag Voltaren.

Trötter

Har drabbats av värsta vårtröttheten. Jag vill bara sova och sova, orkar inte göra någonting. Det här är inget nytt, har varit samma sak varje år sedan tonåren åtminstone. Brukar ta ett par veckor innan det går över. Har funderat på om tröttheten har samband med pollenallergi men allergin slår inte till så tidigt. Allergisk mot pollen blev jag dessutom först som vuxen.

Tippar på att det blir mycket tid i sängen ett tag framöver. Och mycket deckarläsning.

Mentalt börjar jag däremot piggna till. Jag blir glad av vårtecknen, som att det blir ljusare och att fåglarna börjar kvittra. Och det är fler katter ute. Katter är ju känsliga för kyla och många utekatter håller sig inne på vintern. Men när ljuset återvänder börjar de längta ut.