Svenska nyhetsmediers misslyckande #blogg100 dag 41

Diverse chefer för svenska nyhetsmedier gratulerar just nu sig själva för att sagda nyhetsmedier gjorde ett så himla bra jobb under rapporteringen av terrordådet i Stockholm i fredags, rapporterar Resumé.

Alltså va? De gjorde inte alls ett bra jobb.

De första timmarna spred flera nyhetsmedier, inklusive SVT, uppgifter som senare visade sig helt felaktiga. Ett exempel är de många uppgifterna om skottlossningar. Nyhetsmedier ska inte sprida rykten. Speciellt inte i krissituationer. De ska kolla upp allt innan de publicerar.

Flera nyhetsmedier ägnade sig också åt att spekulera hej vilt. Det blir sjukt pinsamt när intervjuade experter får påminna journalister på public service att ”vi vet faktiskt inte ännu, det är för tidigt, vi måste avvakta tills vi får mer information”. Och journalisten glatt fortsätter uppmana intervjuobjektet att spekulera.

Och så är det alla dessa intervjuer med ledsna och skrämda människor, framför allt ledsna och skrämda barn. Hur tänker en journalist som sticker mikrofonen i nyllet på ett ögonvittne som är på väg att falla i gråt? Jag fattar inte.

Så nej, nyhetsmedierna gjorde inte ett bra jobb. De gjorde ett bitvis uruselt jobb. Jag vet att kvällstidningar som Aftonbladet inte levererar den bästa journalistiken i multiversum. Men av public service väntar jag mig en viss kvalitet. Tyvärr lever inte SVT upp till de förväntningarna.

 

 

Dagen efter #blogg100 dag 39

Planen var att jag skulle se filmen Gone Girl i kväll. Grymt bra bok, har stora förväntningar på filmen. Men filmen har lyfts ut ur tablån, av förklarliga skäl. Rapporteringen om terrorattentatet i Stockholm igår är viktigare.

Jag har följt nyhetsrapporteringen under dagen men har inte precis suttit klistrad framför datorn och tv:n. Inte mer än vanligt. I stället har jag diskat, läst, tagit en ordentlig cykeltur, klippt ner pelargonerna (äntligen). Borde fixat pelargonerna för en månad sedan, det är tveksamt om de kommer hinna blomma i år.

En annorlunda dag #blogg100 dag 38

Det första jag gjorde när jag hörde om det misstänkta terrorattentatet i Stockholm var att messa min bror. Han svarade snabbt att alla var välbehållna och i säkerhet.

Sedan dess har jag följt händelserna kontinuerligt både i vanliga nyhetsmedier och på sociala media. Det jag slås av är hur hjälpsamma människor har varit mot varandra. Det är det viktigaste i en sådan här situation, att hjälpa varandra.

Och att vara källkritisk. Det är mycket vi inte vet just nu. Spekulera inte i onödan. Sprid inte obekräftade rykten. Hetsa inte, hata inte, hota inte. Håll huvudet kallt och agera därefter. Och om det är möjligt, återgå till vardagen så snabbt det bara är möjligt.

Allergimedicin och nyhetsrapportering Blogg100 dag 22

I dag har jag gjort något alldeles särskilt klokt. Jag har köpt medicin mot pollenallergi. Mildaste sorten, med förhoppningsvis mildaste biverkningarna. Hjälper inte de tar jag till det grövre artilleriet.

För övrigt har jag hängt med extra noga i nyhetsrapporteringen i dag. Och eftersom jag inte på humör att ge terroristerna den uppmärksamhet de inte förtjänar väljer jag att publicera en lycklig bild på krokusar.

IMG_3327_02Jag är så sjukt trött på män – för det handlar påtagligt ofta om män – som vill att vi ska vara rädda för dem. Fuck off, liksom.

Teknikstrul och kvarglömda väskor

Tekniken är inte helt med mig just nu. Adaptern och sladden till min iPhone krånglade och i söndags köpte jag en ny på Elgiganten. Men när jag skulle ladda mobilen på kvällen flippade min älskling ut totalt, tjöt och blinkade. Tillbaka till Elgiganten i måndags för att byta. Och för säkerhets skull testade jag den nya sladden och adaptern på plats. Bara för säkerhets skull, liksom. Den fungerade. 

I går kväll krånglade den. Och i dag när jag skulle föra över några foton från datorn till mobilen var den stendöd. Sladden alltså. Jag räddades av en kompis som kunde låna ut en sladd.

I morgon ska jag till Elgiganten och byta, igen. Hoppas jag får en som funkar den här gången.

Och på tal om teknik var det upp till trettio minuters försening på 11:ans linje och jag missade båten till Styrsö. Nu sitter jag i väntrummet på Saltholmen och surar.

Och på tal om mer teknik glömde något pucko sin väska på spårvagnen. Är det nånting en inte ska göra i dessa terrorhysteriska tider så är det att glömma sin väska på spårvagnen. Konduktören tog modigt hand om väskan, dvs hon tog in den i förarhytten och fortsatte köra. Själv hade jag utrymt vagnen.

Det kan hända att jag gick av en hållplats tidigare pga den där väskan.

Veckan som gick

Veckan som gick var intressant. Först förklarade EU:s samtliga länder att de skulle hjälpa Frankrike med alla till buds stående medel. Svenska journalister frågade höga politiker: Är vi i krig nu?

Sedan höjdes hotnivån i Sverige till en fyra med allt det innebar och Säpo uppgav sig vara på jakt efter en terrormisstänkt som tagit sig in i Sverige. Urusel bild på den misstänkte publicerades i nyhetsmedierna. Svenska journalister frågade höga politiker: Är vi i krig nu? På stan fler poliser än vanligt. Människor som är mer misstänksamma än jag undrade över Säpos metoder. Själv hade jag annat att tänka på.

Dagen därpå arresterades en ung man. Mysko detaljer rörande den gripne förvirrade (Facebookkonto, egna namnet på dörren på flyktingboendet där han bott sen september eller något i den stilen). Fler skeptiska röster höjdes. Till och med jag började undra. Och surprise, surprise, efter några dagar rapporterade svenska nyhetsmedier att den misstänkte släppts och inte längre var misstänkt för någonting alls.

Och läget nu? Hotnivån ligger kvar på en fyra men svenska journalister har i alla fall slutat fråga: Är vi i krig nu? Och jag har konstaterat: Jag är inte rädd. Jag trodde att jag skulle vara rädd i en sådan här situation men det är jag inte. Dessutom har jag annat att tänka på.