Sociala medier och psykisk ohälsa

Någon jag känner mår riktigt dåligt – jag gissar på någon form av psykos. Hen är inlagd. Tyvärr är ju psykiatrin som den är; det enda en kan göra är att hålla tummarna för att hen träffar bra läkare och att det inte är allt för rörigt på avdelningen. Att hen får en god vård.

Och alternativet är värre. Att inte få vård när en är psykotisk kan leda till katastrof.

Samtidigt funderar jag på det här med att patienter inlagda för psykostillstånd har tillgång till sociala medier. Vårdpersonalen kan ju inte konfiskera smartphones och iPads bara så där. Det är ju integritetskränkande. Men om jag skulle bli psykotisk hade jag nog föredragit om jag inte blivit det inför öppen ridå.

Vad gör en i en sådan situation?

Mycket som händer

I dag var jag på sjukgymnastik för andra gången. Fick med mig hem en ny omgång övningar som jag ska ägna mig åt under sommaren. Första gången jag var där var för tre veckor sedan och de övningar jag fick då har gjort mig gett mig lite starkare benmuskler och lite bättre balans. Och knät gör i alla fall inte mer ont.

Och nästa vecka ska jag på ett nytt samtal med psykolog, hon ska ställa kompletterande frågor inför skrivande av remiss om utredning av autismspektrumtillstånd.

Det är mycket som händer nu.

Autism, för att uttrycka det kort

Var hos en psykolog i dag för bedömning om huruvida jag kan få psykologhjälp med att hantera min ADHD, framför allt mina humörsvängningar (jag pendlar upp och ner som kvicksilver vilket är jobbigt både för mig och för omgivningen). När jag pratat en timme sa hon att jag är autistisk, att vårdcentralens resurser inte kan ge mig så bra hjälp som jag skulle kunna få, att jag borde in på vuxenhabiliteringen. Nu kommer jag förmodligen kallas till ytterligare samtal så hon kan skriva remiss om utredning av autism.

Nu kan jag inte bestämma mig för att jag är glad för att jag kommer få stöd och hjälp eller om jag ska vara förbannad för att ingen kommit på det här med autism tidigare. Jo, en kompis lade till mig i en Facebookgrupp för Asperger för ett år sedan. Men hon var den första som berättade för mig att hon trodde jag var autistisk.

Så här är det: jag har skrikit på hjälp sen jag var 8 år, när jag insjuknade i OCD första gången. Sen dess har jag haft en väldigt jobbig tvångs- och ångestneuros. Psykiatrin i Göteborg kunde inte erbjuda mycket mer än tabletter (resursbrist i kombination med en extremt biologiskt inriktad psykiatri). Jag behövde visserligen medicin men jag ville ha terapi också.

Till slut sökte jag mig till psykiatrin i Alingsås där jag fick kognitiv beteendeterapi under några år och sedan en utredning om ADHD. Det var jättebra. Men när jag var 30 år var jag färdigbehandlad där, de kunde inte hjälpa mig mer, vi bara upprepade allt. Psykiatrin i Göteborg kunde fortfarande bara erbjuda medicinering. Mediciner är jättebra, de är en förutsättning för allt annat men medicin kunde jag ju få på vårdcentralen. Så jag dumpade psykiatrin i Göteborg och försökte klara mig på egen hand. Det gick väl så där men det gick.

Men så var det en ung läkare på vårdcentralen som för ett par månader sen gärna ville träffa mig. Jag hade ringt in begäran om förnyelse om recept. Hon skrev nåt i stil med att vårdcentralen skriver ut medicin mot psykiska problem och att det ju var ett tag sen jag var där för att prata om mina psykiska problem. Så jag fick en tid. Besöket ledde till en remiss angående eventuell psykologkontakt för att hantera min ADHD. Jag trodde att det skulle utmynna i ingenting men så kom ett brev om att jag hade fått en tid för samtal för utredning om jag kunde få psykologhjälp. Jag gick dit i dag och pratade närmast oavbrutet i en timme. Sen sa hon något i stil med autism och att jag kan få väldigt bra hjälp på vuxenhabiliteringen, om jag bara får en diagnos.

Och där är jag nu. Omtumlande dag, det här. Omtumlande år också, det senaste året.

Plötsligt händer det

Läkare på vårdcentralen har skrivit en remiss om att jag ska få terapi av psykolog. Jag trodde jag skulle få avslag rakt av, det är sjukt svårt att få terapi genom den offentliga vården i Göteborg. Men i dag fick jag ett brev om att jag ska få komma på ett bedömningssamtal där jag får berätta om min situation. Efter samtalet ska beslut fattas om jag ska få en psykologkontakt eller inte.

Plötsligt händer det.

Jag kanske borde köpa en trisslott eller nåt.

Migrän eller spänningshuvudvärk?

Har haft huvudvärk och varit illamående större delen av kvällen. Endera migrän eller spänningshuvudvärk, jag lutar mot det senare. Skillnaden är viktig eftersom de botas på helt olika sätt. Har en spänningshuvudvärk är det bra att röra på sig och kaffe har ingen negativ inverkan, migrän förvärras av rörelse och migrän. Sen jag insåg att min ”migrän” många gånger är spänningshuvudvärk har jag blivit mycket bättre på att hantera anfallen. Tidigare var sänggående med dubbel dos Propavan och några timmars säng det enda som hjälpte. Nu vet jag att jag kan få bukt med huvudvärken genom att promenera, göra vissa rörelser med axlar och hals samt massera tinningarna. Det har underlättat situationen enormt.

Har en anfall av huvudvärk ofta är det värt att ta en titt på sjukvårdsupplysningens sajt.

På bättringsvägen

Jag har ju de senaste dagarna utvecklat ett visst intresse för hur det ser ut i min hals. Ficklampan på min iPhone har varit till ovärderlig hjälp när jag står framför spegeln och ska kolla ner i svalget. Och tja, det går framåt. Ödemet har minskat påtagligt och det går mycket lättare att prata. Jag har nästan inte alls ont heller. Febern går upp och ner men jag tror inte den är särskilt hög för även om jag är tröttare än vanligt är jag uppe ungefär som vanligt. Och jag har sovit gott i natt, till skillnad från natten till igår.

Jag mår kort sagt mycket bättre. Kortison är fantastiskt. Penicillin är också fantastiskt. Personalen på Närhälsan Majorna och Öron-Näsa-Hals på Sahlgrenska sjukhuset är också fantastisk.

En ska visst byta tandborste fyra dagar in på penicillinkuren när en haft halsfluss. Jag är lite frestad att desinficera min mobil också men vet ju inte hur. Skärmen är känslig, jag kan inte gå lös på den med handsprit precis.

Har varit hos doktorn

Fick en akuttid på vårdcentralen i förmiddags. De misstänkte halsfluss med halsböld och jag skickades med remiss till Öron-Näsa-Hals på Sahlgrenska sjukhus. Undersökningen var lite läskig pga den där grejen som skulle stickas ner i svalget via näsan, men jag fick hålla en sköterska i handen. Läkaren konstaterade att jag hade halsfluss och ödem och jag fick kortison på stället samt antibiotika på recept. Ödem orsakas av virus men han trodde att jag dessutom hade en bakteriell infektion, därav antibiotikan.

Det gick oväntat snabbt och smidigt både på vårdcentralen och på sjukhuset. Jag fick visserligen vänta en del, tre timmar sammanlagt, men det får en räkna med när det gäller akuttider. Jag dök upp en dag när det var ännu mer stressigt än vanligt och det kan alltid komma någon som är sjukare som måste gå före i kön. Och på sjukhuset fick jag ligga på en brits i korridoren, jag låg och halvsov en timme och sen satt jag och tittade på folk.

Kortisonet verkar ha gett snabb effekt, jag har inte alls lika ont längre. Nu hoppas jag på att ödemet ska gå ner. Det gör det svårt för mig att prata och dessutom är det lite besvärligt att andas när jag ligger ner. Men det mest jobbiga är att jag måste vara vaken till halv ett då det är dags att ta en ny omgång antibiotika.

Fortsatt hemma och lite ute

Andra dagen hemma. Enda gången jag var utanför dörren var för att slänga sopor och köpa glass. Det börjar bli en vana det här. Jag hoppas det får mitt knä att sluta göra ont. Jag måste fixa en tid på vårdcentralen, jag behöver förmodligen en dos sjukgymnastik. Och vila.

Hyfsat otrevlig stämning i affären för övrigt, en anställd stod på vakt vid dörren för att inte EU-migranterna som fastat posto utanför inte skulle gå in om de inte uttryckligen skulle handla. Det blev en del tjafs när ena kvinnan ville gå in eftersom en kund lovat att köpa bröd åt henne och hon ville välja vilket.

Men glassen var god. Och jag har förtjänat den, tro mig.

Hemma igen #blogg100 dag 74

Mamma skrevs ut från sjukhuset efter lunch i dag. Jag hämtade henne på avdelningen och vi åkte taxi hem till henne.

Jag hade ju lovat att komma och hälsa på henne på avdelningen i morse, men när jag ringde vid 8 sa växeln att telefontiden inte började förrän 11.30 och besökstiden först kl 14. Hon hade inte mobil med sig så jag kunde inte få tag på henne. Tack och lov ringde hon vid 11, hon fick låna en telefon. Personalen på Sahlgrenska har varit mycket snäll och lånat henne telefon så hon kunnat ringa mig både i går ett par gånger och i dag.

Jag kan inte beskriva med ord hur lättad jag är över att hon är hemma igen. Vi är alla lättade. I morgon ska jag gå hem till henne med en biblioteksbok jag hämtat ut åt henne.