Koffein- och sockerchock

Stenhög på koffein och socker. Just hemkommen från styrelsemöte, det sista för i år. Det är egentligen otroligt hur mycket sötsaker jag kan få i mig samtidigt som jag skriver protokoll.

Nu är jag lätt illamående och överväger en månads detox. Egentligen vill jag ut på långpromenad för att kompensera kalorichocken. Men det är halt som sjutton och dessutom mörkt. Och så har jag ont i knät. Jag har inte promenerat på evigheter (läs: en vecka), jag gör vissa gymnastiska övningar och knät envisas med att ha ont.

Jag börjar tro att jag nog måste ta mig till vårdcentralen i alla fall, för att få en exakt diagnos, anpassad sjukgymnastik och hela baletten. Om inte annat så vore det nog bra att utesluta andra diagnoser, som artros och annat deppigt.

Men en sak är bra. Jag mår psykiskt bättre. Inte fantastiskt men jag klättrar åtminstone inte på väggarna och det är ju bra.

Inte sjuk

Vad det än var som fick mig att må illa igår så var det inte vinterkräksjukan. Mådde bättre redan efter en halvtimme och idag har jag känt mig som vanligt. Bortsett från att jag mår piss i största allmänhet och psykiskt piss i synnerhet. Men det beror på att jag ändrat dosen på Klomipramin och går snart över. Hoppas jag innerligt för jag får spader snart.

Konstigt uttryck förresten, att få spader.

Seriöst

Seriöst. Om inte jag slutar vara så irriterad snart blir jag galen. Jag känner mig som en osäkrad handgranat. Det känns inte bra. Jävla medicin.

Blixa

Men bortsett från det har dagen varit bra. Jag har träffat trevliga katter. Och sett en bra film med storasyrra och kompis, Blade Runner 2049. Uppföljaren behöver inte vara sämre.

Mår fanskap

Jag mår fan och helvete. Jag har ökat dosen på min medicinering pga vinterhalvår och nu mår jag värre än någonsin. Poängen är att jag ska må bättre – nej, poängen är att jag ska framstå som mindre npf – men resultatet är det motsatta. Jag mår fanskap. Mot det här hjälper inte ens David Bowie i lurarna.

Några sådana här dagar till och jag spolar ner skiten på toaletten. Medicinen alltså.

Bättre i dag #blogg100 dag 92

Mår bättre i dag, mycket bättre. Jag har beslutat mig för att fortsätta med det jag är bra på, sluta med det som andra gör bättre, ransonera situationer som får mig att må dåligt och strunta i människor som sänker mig. Det sistnämnda handlar liksom om en eller två personer av alla de som jag har omkring mig och en eller två människor, de är faktiskt inte så betydelsefulla att de ska få mig att hoppa av.

Vilsen #blogg100 dag 91

Är ledsen och besviken och känner mig allmänt vilsen. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag funderar och funderar men kan inte bestämma mig. Det klarnar väl så småningom. Och eftersom jag tyckte det var så tråkigt att sitta hemma och deppa tog jag en lång promenad och pratade med mig själv samtidigt som jag plockade massa zoner. Sedan gick jag hem till mamma och pratade med henne. Det är alltid lättare att prata om problem med andra och hon är en bra lyssnare som ställer de nödvändiga frågorna.

I morgon ska jag skriva rent mötesanteckningar som borde varit renskrivna för 10 dagar sedan och annat i den stilen. Och promenera mera.

Sommarvärme och normalmående #blogg100 dag 80

Känner mig behagligt underbart härligt tom i huvudet. Senaste dagarnas promenerande och totala bortkopplande av diverse måsten har varit toppen för mitt mående. Några dagar till i den här stilen och jag kommer må som vanligt igen.

Det är i alla fall planen.

Nu ska jag kräla i säng. Turfade i Angered – Hammarkullen – Hjällbo i dag och tja, det var tidvis väldigt varmt och jag blev väldigt trött. Däckade i soffan när jag kom hem ett par timmar men tröttheten har hängt med hela kvällen. Härligt med sommar och allt det där men det tar några dagar för mig att vänja mig. Framför allt måste jag vänja mig vid att inte ta långpromenader i värmen och solen. Bättre då att cykla sent på kvällen.

 

Migrän eller nåt #blogg100 dag 70

Så fort Lise ätit klart drar jag till sängs. För andra dagen i rad har jag huvudvärk och mår illa och kallsvettas. I går kväll mådde jag riktigt dåligt innan jag somnade. Jag antar att det är migrän men det skulle ju kunna vara en infektion av något slag. I vilket fall som helst är sängläge med dubbel dos propavan bästa boten. Huvudvärken mildras betydligt av att jag sover.

Tyvärr får jag migrän av stress och senaste veckan har det varit väl mycket i föreningslivet. Jag har ju låg stresströskel. Men det blir lugnare snart. Hoppas jag.

Ännu ett årsmöte #blogg100 dag 53

Har ägnat hela dagen åt årsmöte i föreningen. Bra möte, väl organiserat och med utmärkt mötesledning. Det går inte att överskatta vikten av en bra mötesledare.

Det blev också bra diskussioner om viktiga frågor. Jag lämnade mötet med den där härliga känslan att allt fungerat. Och vetskapen att vi strävar mot samma mål. Vi kan ha olika åsikter om hur de gemensamma målen ska nås, det är naturligt i en stor förening och också eftersträvansvärt. Vår styrka ligger i att vi strävar mot samma mål med många olika metoder.

Nu försöker jag varva ner. Det går inte fantastiskt. Jag är alldeles för uppskruvad för att fokusera på någonting, tankarna hoppar bara hit och dit. Egentligen hade det vettigaste varit att dra till sängs med en lagom tråkig bok men somnar jag nu kommer jag vakna klockan 4 i natt och vara helt hysteriskt pigg. Jag måste försöka hålla mig vaken åtminstone ett par timmar till.

Det här med att inte förstå människor #blogg100 dag 9

Jag är förkyld. Jag har haft en lång dag. Den inkluderande möten med många människor. Jag är väldigt, väldigt trött.

Jag ät inte bra på människor. Det finns en och annan som tror att jag är bra på människor p.g.a. kan vara väldigt glad och charmig och lättpratad. Jag kan verkligen prata med vem som helst. Förmodligen beror det på att jag tycker människor är trevliga, underhållande och spännande. Dessutom är jag pratsam av naturen. Men att en kan prata med vem som helst och dessutom vara trevlig betyder inte att en kan hantera människor. Och jag kan inte hantera människor. Jag kan inte hantera ett fenomen jag inte förstår.

Jag är inte dum. Jag har en IQ över det normala. Intellektuellt begriper jag hur människor resonerar och agerar. Känslomässigt gör jag det inte och det är ett problem eftersom det innebär att jag är på ständig kollisionskurs med stora delar av mänskligheten.

Dessutom har jag svårt att läsa människor. Om folk är förbannade eller ledsna eller irriterade bör de tala om det för mig. Sannolikheten att jag kan räkna ut det på egen hand är liten. Om jag räknar ut det på egen hand sker det ofta med en fördröjning på några timmar, dagar eller månader (och då brukar jag känna mig jättedum). Och eftersom jag har svårt för att läsa andras reaktioner kan jag inte anpassa mitt beteende efter situationen. Det är sjukt besvärligt att inte kunna anpassa sitt beteende efter situationen.

Jag har hela mitt liv tänkt att jag tillhör en annan art. Den enda av min sort. One of a kind. Det kanske låter kul men är skitjobbigt och en anledning till att jag ransonerar mitt umgänge med andra. För många mänskliga möten och jag får nippran.

Det är också en anledning till att jag föredrar katter. Jag behöver inte förstå dem. De är katter. Det är så underbart med varelser jag inte behöver förstå.

Och nu går jag och lägger mig.