Bättre i dag #blogg100 dag 92

Mår bättre i dag, mycket bättre. Jag har beslutat mig för att fortsätta med det jag är bra på, sluta med det som andra gör bättre, ransonera situationer som får mig att må dåligt och strunta i människor som sänker mig. Det sistnämnda handlar liksom om en eller två personer av alla de som jag har omkring mig och en eller två människor, de är faktiskt inte så betydelsefulla att de ska få mig att hoppa av.

Vilsen #blogg100 dag 91

Är ledsen och besviken och känner mig allmänt vilsen. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag funderar och funderar men kan inte bestämma mig. Det klarnar väl så småningom. Och eftersom jag tyckte det var så tråkigt att sitta hemma och deppa tog jag en lång promenad och pratade med mig själv samtidigt som jag plockade massa zoner. Sedan gick jag hem till mamma och pratade med henne. Det är alltid lättare att prata om problem med andra och hon är en bra lyssnare som ställer de nödvändiga frågorna.

I morgon ska jag skriva rent mötesanteckningar som borde varit renskrivna för 10 dagar sedan och annat i den stilen. Och promenera mera.

Sommarvärme och normalmående #blogg100 dag 80

Känner mig behagligt underbart härligt tom i huvudet. Senaste dagarnas promenerande och totala bortkopplande av diverse måsten har varit toppen för mitt mående. Några dagar till i den här stilen och jag kommer må som vanligt igen.

Det är i alla fall planen.

Nu ska jag kräla i säng. Turfade i Angered – Hammarkullen – Hjällbo i dag och tja, det var tidvis väldigt varmt och jag blev väldigt trött. Däckade i soffan när jag kom hem ett par timmar men tröttheten har hängt med hela kvällen. Härligt med sommar och allt det där men det tar några dagar för mig att vänja mig. Framför allt måste jag vänja mig vid att inte ta långpromenader i värmen och solen. Bättre då att cykla sent på kvällen.

 

Migrän eller nåt #blogg100 dag 70

Så fort Lise ätit klart drar jag till sängs. För andra dagen i rad har jag huvudvärk och mår illa och kallsvettas. I går kväll mådde jag riktigt dåligt innan jag somnade. Jag antar att det är migrän men det skulle ju kunna vara en infektion av något slag. I vilket fall som helst är sängläge med dubbel dos propavan bästa boten. Huvudvärken mildras betydligt av att jag sover.

Tyvärr får jag migrän av stress och senaste veckan har det varit väl mycket i föreningslivet. Jag har ju låg stresströskel. Men det blir lugnare snart. Hoppas jag.

Ännu ett årsmöte #blogg100 dag 53

Har ägnat hela dagen åt årsmöte i föreningen. Bra möte, väl organiserat och med utmärkt mötesledning. Det går inte att överskatta vikten av en bra mötesledare.

Det blev också bra diskussioner om viktiga frågor. Jag lämnade mötet med den där härliga känslan att allt fungerat. Och vetskapen att vi strävar mot samma mål. Vi kan ha olika åsikter om hur de gemensamma målen ska nås, det är naturligt i en stor förening och också eftersträvansvärt. Vår styrka ligger i att vi strävar mot samma mål med många olika metoder.

Nu försöker jag varva ner. Det går inte fantastiskt. Jag är alldeles för uppskruvad för att fokusera på någonting, tankarna hoppar bara hit och dit. Egentligen hade det vettigaste varit att dra till sängs med en lagom tråkig bok men somnar jag nu kommer jag vakna klockan 4 i natt och vara helt hysteriskt pigg. Jag måste försöka hålla mig vaken åtminstone ett par timmar till.

Det här med att inte förstå människor #blogg100 dag 9

Jag är förkyld. Jag har haft en lång dag. Den inkluderande möten med många människor. Jag är väldigt, väldigt trött.

Jag ät inte bra på människor. Det finns en och annan som tror att jag är bra på människor p.g.a. kan vara väldigt glad och charmig och lättpratad. Jag kan verkligen prata med vem som helst. Förmodligen beror det på att jag tycker människor är trevliga, underhållande och spännande. Dessutom är jag pratsam av naturen. Men att en kan prata med vem som helst och dessutom vara trevlig betyder inte att en kan hantera människor. Och jag kan inte hantera människor. Jag kan inte hantera ett fenomen jag inte förstår.

Jag är inte dum. Jag har en IQ över det normala. Intellektuellt begriper jag hur människor resonerar och agerar. Känslomässigt gör jag det inte och det är ett problem eftersom det innebär att jag är på ständig kollisionskurs med stora delar av mänskligheten.

Dessutom har jag svårt att läsa människor. Om folk är förbannade eller ledsna eller irriterade bör de tala om det för mig. Sannolikheten att jag kan räkna ut det på egen hand är liten. Om jag räknar ut det på egen hand sker det ofta med en fördröjning på några timmar, dagar eller månader (och då brukar jag känna mig jättedum). Och eftersom jag har svårt för att läsa andras reaktioner kan jag inte anpassa mitt beteende efter situationen. Det är sjukt besvärligt att inte kunna anpassa sitt beteende efter situationen.

Jag har hela mitt liv tänkt att jag tillhör en annan art. Den enda av min sort. One of a kind. Det kanske låter kul men är skitjobbigt och en anledning till att jag ransonerar mitt umgänge med andra. För många mänskliga möten och jag får nippran.

Det är också en anledning till att jag föredrar katter. Jag behöver inte förstå dem. De är katter. Det är så underbart med varelser jag inte behöver förstå.

Och nu går jag och lägger mig.

 

Snö och så lite panikångest på det

När jag vaknade i morse var världen liksom … vit.

Det kom så oväntat. Jag har vant mig av vid tanken på snö (bor i Göteborg, växthuseffekten, varmaste vintern yada yada yada). Men där låg den. Och den fortsatte att falla hela dagen. Inga jättemängder, inget jobb för plogbilen direkt. Men ändå, SNÖ. Världen känns normal igen.

Något annat som känns normalt igen är måendet. Vårtröttheten är väck. Tog bara ett dygn och sen mådde jag ungefär som vanligt. Så det var bara en tillfällig dipp och nu är allt normalt igen.

Okej, kanske inte helt normalt. För en dryg timme sedan fick jag värsta panikångestattacken. Och det fanns faktiskt en slags orsak till ångesten. Jag har sedan en vecka smort på Voltaren på min trilskande häl. Och plötsligt nu i kväll fick jag för mig att jag snart inte skulle kunna andas p.g.a. allergi. PANG drämde panikångesten till med all kraft den förmådde och lite till. Det var svettigt.

Varför allergin skulle slå till bara så där efter en hel veckas behandling vet jag inte. Ångest är sällan rationell, även om den har en konkret orsak.

I vilket fall som helst så lugnade det ner sig ett tag. Och jag andas fortfarande. Det känns bra. Men hädanefter skippar jag Voltaren.

Långsamt framåt och sen tillbaka

Kurerar mig långsamt från borrelia och nervsammanbrott (japp, det blev ett nervsammanbrott). Det går väl så där. Det hade gått bättre om inte världen var som den var och framtiden så osäker. Jag hade mått bra nu, om det inte vore för att verkligheten just nu är svår att stå ut med. Jag vill gärna se på saker och ting med någorlunda tillförsikt men för tillfället är det så många saker som kan gå helt åt fanders och då är det svårt att fokusera på att må bra. Helst av allt skulle jag vilja krypa ihop i fosterställning under ett täcke, med katterna, och inte komma fram förrän allt är över.

I stället promenerar jag, läser och sover. Och går på ett och annat seminarium (intressanta) och ett och annat möte (bullriga fast produktiva). Och så har jag varit med kompisar och lyssnat på tolkningar av Ella Fitzgerald, riktigt bra.

Sådär

I morse tog jag sista dosen i penicillinkuren jag åkte på. Nu är det bara att hoppas på att borreliainfektionen inte hann sprida sig innan antibiotikan sattes in. Det här med att vänta 10 dagar med att gå till vårdcentralen var inte en av mina mer genomtänkta beslut. Men jag tänkte liksom inte på borrelia. Jag har plockat bort en och annan fästing på mina katter men jag har aldrig plockat bort en fästing på mig själv.

Jo, en gång. Men det var några år sen.

I vilket fall som helst. Jag mår halvdassigt (trött, ont, på gränsen till sammanbrott). Jag tar det lugnt. Jag promenerar (äntligen: höstpromenader i höstväder) och läser och sover och sover. Och går igenom böcker med mamma. Hon håller på att rensa i hyllorna.

Höstlikt och nedtrappat

Hösten kommer ovanligt tidigt i år. En del träd har redan börjat skifta färg och fälla löven. Det känns konstigt. Jag tycker om hösten men jag är inte färdig med sommaren ännu. 

För övrigt mår jag halvdassigt. Jag håller på att minska dosen av klomipramin pga sjukt less på biverkningarna. Dessutom har jag stått på samma dos i typ 25 år och det är på tiden att jag provar en lägre. Eftersom klomipramin ska sättas ut långsamt långsamt har jag börjat med att gå ner från 75 till 70 mg. Nu har jag lätt huvudvärk och känner mig allmänt blä-hä och jag sover sämre. Antingen har jag en förkylning på gång eller så är det utsättningssymptom.