Seriöst

Seriöst. Om inte jag slutar vara så irriterad snart blir jag galen. Jag känner mig som en osäkrad handgranat. Det känns inte bra. Jävla medicin.

Blixa

Men bortsett från det har dagen varit bra. Jag har träffat trevliga katter. Och sett en bra film med storasyrra och kompis, Blade Runner 2049. Uppföljaren behöver inte vara sämre.

Mår fanskap

Jag mår fan och helvete. Jag har ökat dosen på min medicinering pga vinterhalvår och nu mår jag värre än någonsin. Poängen är att jag ska må bättre – nej, poängen är att jag ska framstå som mindre npf – men resultatet är det motsatta. Jag mår fanskap. Mot det här hjälper inte ens David Bowie i lurarna.

Några sådana här dagar till och jag spolar ner skiten på toaletten. Medicinen alltså.

Jag läste en bok

Jag läste Lina Limans självbiografi Konsten att fejka arabiska. Jag kände inte alls igen mig. Jag är inte som hon. Jag vet att det är lite väl förhastat att avfärda alltihop efter en enda persons berättelse. Men jag vill verkligen inte vara autistisk. Tanken på att jag skulle ha levt 50 år utan rätt diagnos får mig att vilja skrika.