Trängsel, hjälp

Möte ikväll i en alldeles för liten lokal. Jag avskyr den sortens trängsel. Det är så kaotiskt, röran när alla ska försöka hitta en plats, människor och prylar överallt, en oförsiktig rörelse och nånting välter eller ramlar i golvet. Som överfulla spårvagnar i rusningstrafik.

Dessutom gillar jag inte att sitta nära människor jag inte känner så bra. Det är ytterst få, i princip bara nära släktingar, som jag är bekväm att dela soffa med. Resten vill jag ha på visst avstånd, tackar som frågar.

Nästa gång ska jag föreslå en större möteslokal.

Ångest på 1:a maj #blogg100 dag 62

Jag funderade faktiskt på att gå i 1:maj-tåget p.g.a. extra viktigt i år. Men bara tanken på alla människor fick mig att kallsvettas. Jag får seriös ångest av sådana situationer. I stället gav jag mig ut på en lång cykeltur och sedan sov jag.

Nu känner jag mig förfärligt osolidarisk. Ibland önskar jag verkligen att jag inte var jag.

Snö och så lite panikångest på det

När jag vaknade i morse var världen liksom … vit.

Det kom så oväntat. Jag har vant mig av vid tanken på snö (bor i Göteborg, växthuseffekten, varmaste vintern yada yada yada). Men där låg den. Och den fortsatte att falla hela dagen. Inga jättemängder, inget jobb för plogbilen direkt. Men ändå, SNÖ. Världen känns normal igen.

Något annat som känns normalt igen är måendet. Vårtröttheten är väck. Tog bara ett dygn och sen mådde jag ungefär som vanligt. Så det var bara en tillfällig dipp och nu är allt normalt igen.

Okej, kanske inte helt normalt. För en dryg timme sedan fick jag värsta panikångestattacken. Och det fanns faktiskt en slags orsak till ångesten. Jag har sedan en vecka smort på Voltaren på min trilskande häl. Och plötsligt nu i kväll fick jag för mig att jag snart inte skulle kunna andas p.g.a. allergi. PANG drämde panikångesten till med all kraft den förmådde och lite till. Det var svettigt.

Varför allergin skulle slå till bara så där efter en hel veckas behandling vet jag inte. Ångest är sällan rationell, även om den har en konkret orsak.

I vilket fall som helst så lugnade det ner sig ett tag. Och jag andas fortfarande. Det känns bra. Men hädanefter skippar jag Voltaren.

Kattnytt

När Morden i Midsomer är slut ska jag titta till ett par grannkatter och sen går jag inte ut igen förrän de slutar smälla så förbannat. Linus bryr sig inte om fyrverkerier men jag vet inte hur Lise kommer reagera när det drar igång på allvar och själv hatar jag alltihop.

Seriöst. Jag hatar det. I likhet med de flesta hundar och många katter och massa vilda djur. Fyrverkerier borde förbjudas. 

På tal om katter har vi haft besök av en liten kattherre vid namn Love. Han kom i söndags och hämtades av husse i går och däremellan var det riktigt livat. Han är bara ett halvår gammal och full av energi och han jagade Linus över hela lägenheten. Linus springer riktigt snabbt. Lise däremot rådde han inte på, när han blev närgången fräste hon och drämde till med klorna.

Mörkare ute

Det mörknar allt tidigare på kvällarna. Jag får börja tänka på hur sent jag förlägger mina turfturer. Vissa platser och gator i Majorna är jätteläskiga i mörker. Det gör mig förbannad att jag måste vara rädd för att röra mig ute när det är mörkt, men det är så världen ser ut.

För övrigt kan jag meddela att låga skor, korta byxor och brännässlesnår inte är någon hit. Särskilt inte när det är mörkt och en inte ser var brännässlorna är.

Nåt mysko på gång Blogg100 dag 72

Två gånger på ett dygn har Linus plötsligt börja stirra stint på en punkt i rummet, vädrat oroligt, burrat upp sig till dubbel storlek, oändligt långsamt rört sig över golvet mot denna punkt och först efter en bra stund återgått till sitt vanliga icke-rädda jag. Två gånger. Och Linus är inte en lättskrämd katt, jämförelsevis. Antingen har ett spöke flyttat in eller så är det möss i väggarna. Eller nånting. Det är framför allt det där nånting som skrämmer mig.

linus 15 maj 2016_litenI natt tänker jag sova med öppna ögon. Japp.

Mötesordförande Blogg100 dag 68

I dag känner jag mig så där extra nöjd med mig själv. Jag satt mötesordförande för ett hyfsat stort möte. Det var läskigt. Jag har social fobi och jag tycker inte alls om att prata inför många människor. Och även om jag har föreningsvana finns det alltid frågor som är svåra att svara på. Men jag fixade det, utan några större katastrofer. Jag tror i alla fall inte jag ställde till med någon katastrof. Det lär väl visa sig.

Efter mötet tog jag en promenad på en knapp timme. Vid det laget hade det blivit lite svalare och det var skönt att komma ut och röra på mig. I går blev det inget promenerande alls och jag saknade det. Jag har fått smak för det här med att röra på mig ordentligt, min kondition har förbättrats och jag längtar efter att cykla. Fast då måste jag fixa en cykel.

Hej, klimatångest

På nyheterna snackas det värmerekord och jag överväger på allvar att plocka fram höstkappan igen. I december. Min klimatångest lever rövare och jag vill gömma mig under ett täcke och inte komma fram förrän någon kan lova att världen är räddad. Klimatmötet i Paris tycks ju inte gjort jobbet, trots alla försäkringar om motsatsen.

I övrigt har jag ägnat dagen åt att läsa och att lägga in data i mitt släktforskningsprogram (och alltså spätt på växthuseffekten genom att ha datorn på, yay). Och så har jag handlat åt mamma.

Undrar om jag kan övertala henne till att börja köpa ekologiskt. Undrar om jag kan leva utan dator. Undrar om jag kan köpa in mig i ett vindkraftverk.

Hemsläpet

I dag bevisade storasyrran att det går att släpa en tresitssoffa på en sån där kärra med två hjul genom Majorna. Soffan var en gåva från en av mina grannar och jag hade kallat samman släphjälp i form av en annan granne och systersonen. De två sistnämnda hjälptes åt att bära ner den för trapporna (inga hissar i landshövdingehus) och sedan drog syrran och systersonen iväg längs Slottsskogsgatan.

Min insats begränsades till att släpa soffkuddar och hålla upp dörrar. Syrran tyckte det var säkrast så. Jag också.
Jag har fasat för det här i veckor. Jag trodde att kärran skulle välta alternativt gå sönder i höjd med Mariaplan och att någon skulle filma oss och lägga ut på Youtube. Men allt gick finfint. Och snabbt. Halv sex ringde vi på hos soffans forna ägare och klockan sex var soffan i syrrans lägenhet.
De där kärrorna klarar mer än en kan tro.