Årsmöte och vårtecken

Ännu ett årsmöte och nu känner jag mig som överkörd av tåget. Men jag tror att resultatet av årsmötet blir bra. Men det finns också människor som jag kommer sakna i styrelsen.

Och ute är det vår på allvar. Jag trodde det skulle vara vinter till i maj nån gång men vårtecknen flödar – vitsippor och maskrosor, humlor och rödmyror, lövsprickning och pollenallergi. Jag tar allergimedicin sedan ett par veckor tillbaka, en medicin jag inte testat tidigare och den fungerar bra. Den där vårtröttheten som jag brukar drabbas av har inte gett sig till känna och det kan ha med allergimedicinen att göra.

Och nu kryper jag till sängs med den där boken jag aldrig kommer igång med. Jag har haft mycket som stressat mig och har inte kunnat koncentrera mig riktigt, har kollat på musikvideos i stället för att läsa innan jag somnat. Det kan vara svårt att tro men Laibach kan vara väldigt sövande.

Tar igen det jag missade då

Det knäcker mig en smula att jag inte fick uppleva David Bowies 1990-tal när det fortfarande pågick.

Av någon anledning jag inte förstår förutsatte jag i åratal att Bowie slutade vara riktigt intressant efter Lodger någon gång. Alltså efter 1978 sådär. Jag hade ju hört de flesta låtarna i Scary Monsters (and Super Creeps) då när det begav sig men inte varit så imponerad. Då var jag mest inne på Ebba Grön och Nationalteatern och Sex Pistols (och en del annat jag helst vill glömma p.g.a. så jefla pinsamt). Och eftersom Scary Monsters inte lät som något av ovanstående vägrade jag intressera mig för något Bowie gjort efter 1980. I 37 år. Jag kan vara störande tjurskallig när jag vill.

Och herregud så fel ute jag var.

De två senaste månaderna har jag  lyssnat in mig på allt Bowie gjort efter Scary Monsters. Och visst, först kommer ett par plattor som är sådär. Men sedan blir det fantastiskt och ännu mer fantastiskt och så vidare ända fram till 2015.

Jag kan inte fatta att jag missade det. Vad i helvete sysslade jag med på 1990-talet? För att inte tala om alla år efter det?

 

Vampyropera

Dracula som opera. Jag är frestad. Den har urpremiär på Kungliga Operan i Stockholm i höst och Bio Roy direktsänder föreställningen. Föreställningen bygger på boken av Bram Stoker. Men eftersom kärlekshistorien mellan Mina och greven är med antar jag den också inspirerats av den helt fantastiska filmatiseringen med Gary Oldman och Winona Ryder. Som sagt, jag är frestad. Men jag har beslutat mig för att avstå och hoppas på en tv-föreställning så småningom. 260 spänn är ändå 260 spänn och jag ska spara pengar.

Räfven i Flunsåsparken

Jag och en kompis kollade på när Räfven spelade i Flunsåsparken i eftermiddags. Bra musik. Helt hysteriskt bra liveband.

Spelningen ingick i festivalen Kultur 4ür Göteborg som pågår under flera dagar. Ungdomar från olika stadsdelar ror i land festivalen med hjälp av Kultur 414 och flera föreningar, bl.a. Hyresgästföreningen. Ett led i arbetet att öka kontakterna mellan olika stadsdelar i en av Europas mest segregerade städer. Bra grej liksom.

På tisdag kommer slår Kultur 4ür Göteborg ner i Svartedalen och på onsdag är det Västra Frölundas tur.

Leonard Cohen Blogg24 dag 10

Jag inser att jag nästan gillar Leonard Cohen. Det kommer lite oväntat. Jag är inte den typen. Cohen är inte min stil. Det är inte jag. När jag var mycket, mycket ung diggade jag Bob Dylan men det varade inte länge. Om det varade länge så har jag förträngt det och sedan dess har jag undvikit melankoliska män med gitarr och inte mycket mer. Jag föredrar Nick Cave och Blixa Bargeld och Siouxsie Sioux och David Bowie och annat i den stilen.

Jag inser att jag har anmärkningsvärt få kvinnliga musiker bland mina favoriter. Hm. Jag tror det är dags att vidga mina vyer lite.

För övrigt var det kul att upptäcka att det var Cohen som skrev Avalanche. Den är bra men Caves cover är bättre. Och nu känner jag mig nästan musikaliskt allmänbildad.

Långsamt framåt och sen tillbaka

Kurerar mig långsamt från borrelia och nervsammanbrott (japp, det blev ett nervsammanbrott). Det går väl så där. Det hade gått bättre om inte världen var som den var och framtiden så osäker. Jag hade mått bra nu, om det inte vore för att verkligheten just nu är svår att stå ut med. Jag vill gärna se på saker och ting med någorlunda tillförsikt men för tillfället är det så många saker som kan gå helt åt fanders och då är det svårt att fokusera på att må bra. Helst av allt skulle jag vilja krypa ihop i fosterställning under ett täcke, med katterna, och inte komma fram förrän allt är över.

I stället promenerar jag, läser och sover. Och går på ett och annat seminarium (intressanta) och ett och annat möte (bullriga fast produktiva). Och så har jag varit med kompisar och lyssnat på tolkningar av Ella Fitzgerald, riktigt bra.