Räfven i Flunsåsparken

Jag och en kompis kollade på när Räfven spelade i Flunsåsparken i eftermiddags. Bra musik. Helt hysteriskt bra liveband.

Spelningen ingick i festivalen Kultur 4ür Göteborg som pågår under flera dagar. Ungdomar från olika stadsdelar ror i land festivalen med hjälp av Kultur 414 och flera föreningar, bl.a. Hyresgästföreningen. Ett led i arbetet att öka kontakterna mellan olika stadsdelar i en av Europas mest segregerade städer. Bra grej liksom.

På tisdag kommer slår Kultur 4ür Göteborg ner i Svartedalen och på onsdag är det Västra Frölundas tur.

Leonard Cohen Blogg24 dag 10

Jag inser att jag nästan gillar Leonard Cohen. Det kommer lite oväntat. Jag är inte den typen. Cohen är inte min stil. Det är inte jag. När jag var mycket, mycket ung diggade jag Bob Dylan men det varade inte länge. Om det varade länge så har jag förträngt det och sedan dess har jag undvikit melankoliska män med gitarr och inte mycket mer. Jag föredrar Nick Cave och Blixa Bargeld och Siouxsie Sioux och David Bowie och annat i den stilen.

Jag inser att jag har anmärkningsvärt få kvinnliga musiker bland mina favoriter. Hm. Jag tror det är dags att vidga mina vyer lite.

För övrigt var det kul att upptäcka att det var Cohen som skrev Avalanche. Den är bra men Caves cover är bättre. Och nu känner jag mig nästan musikaliskt allmänbildad.

Långsamt framåt och sen tillbaka

Kurerar mig långsamt från borrelia och nervsammanbrott (japp, det blev ett nervsammanbrott). Det går väl så där. Det hade gått bättre om inte världen var som den var och framtiden så osäker. Jag hade mått bra nu, om det inte vore för att verkligheten just nu är svår att stå ut med. Jag vill gärna se på saker och ting med någorlunda tillförsikt men för tillfället är det så många saker som kan gå helt åt fanders och då är det svårt att fokusera på att må bra. Helst av allt skulle jag vilja krypa ihop i fosterställning under ett täcke, med katterna, och inte komma fram förrän allt är över.

I stället promenerar jag, läser och sover. Och går på ett och annat seminarium (intressanta) och ett och annat möte (bullriga fast produktiva). Och så har jag varit med kompisar och lyssnat på tolkningar av Ella Fitzgerald, riktigt bra.

Saker som roar Linus och saker som inte roar mig Blogg100 dag 71

I dag har jag torkat golven. Linus tyckte det var jätteroligt. Jag torkar liksom inte golven så ofta och han tycker fortfarande det är spännande. Nyhetens behag och allt det där.

Dammsugaren däremot har han tröttnat på. Jag dammsuger ju betydligt oftare än jag torkar golven. För att ta till årets understatement.

Jag hade tänkt avsluta kvällen med ett avsnitt välförtjänt upstairs downstairs. Men Mr Selfridge är inställt p.g.a. Eurovisionsfestival. I stället ska jag fly in i spionroman om andra världskriget av Ola Larsmo. Mycket kulturtantigt, om ni frågar mig.

Olle Ljungström RIP Blogg100 dag 62

Hur en vet att en börjar bli gammal? Musikerna en lyssnade på när en var mycket ung dör som flugor.

Jag hörde Reeperbahn första gången när jag var 15-16 år. Syrran hade Venuspassagen på vinyl (cd var inte aktuellt på den tiden). Jag fattade visserligen inte texterna men gillade ändå. Reeperbahn blev aldrig så stort för mig som Ebba Grön och senare Imperiet, men jag gillade bandet och lyssnade mycket periodvis.

Fast när jag såg filmen G fattade jag inte att det var Reeperbahn som spelade filmens bad boys i depraverade bandet Nürnberg 47. Jag tyckte bara scenerna med bandet var löjliga och överdrivna.

När jag såg om filmen några år senare tyckte jag allt i den var löjligt och överdrivet och pinsamt. Jag kunde inte fatta att jag som 16-åring hade tyckt filmen var  bra. Okej, jag första gången jag såg den störde jag mig på alla pekpinnar men bortsett från det hade jag tyckt att filmen var toppen och jag hade varit  arg på alla recensenter som totalsågat filmen.

Jag var 16 år. Jag var sjukt uttråkad. Jag var svältfödd på ungdomsfilmer. Klart jag tyckte G var bra. Bortsett från scenerna med Nürnberg 47.

I vilket fall som helst. Vila i frid, Olle Ljungström. Och vila i frid Prince, när jag ändå är igång och minns.

Umgänget med de döda

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att lyssna på David Bowie på Spotify och kolla på foton på David Bowie på Instagram. Och så har jag släktforskat. Och funderat på människor i mitt liv som dött för tidigt.

Jag är inte säker på att allt detta umgänge med de döda är nyttigt för min mentala hälsa. Jag börjar må konstigt. Världen talar om för mig att den tänker kantra, bara på pin kiv liksom. För att den kan.

Kanske borde jag gå ut i dagsljuset. En promenad i Slottsskogen eller något annat glatt och trevligt och vardagligt och normalt. Och ta med mig min nya kamera.

Eller så stannar jag här inne. Verkligheten is so overrated. Människor dör ju fan hela tiden.

David Bowie R.I.P.

Vaknar till nyheten att David Bowie är död. Kanske borde jag lära mig att inte gå in på Facebook förrän jag fått i mig kaffe. Bowie är en del av min tidigaste barndom, mina äldre systrar gillade honom. Sen, när jag blev äldre, fastnade jag för annan musik men Bowie fanns där någonstans i medvetandet. Och i somras fick jag ett plörsligt Bowiesug och lyssnade igenom allt som finns på Spotify och insåg hur fantastisk han faktiskt var.

Det känns sorgligt och jag kan inte ens lägga upp mitt favoritklipp av Kooks. Hittar det inte på Youtube längre, antagligen borttaget p.g.a. tjafs om upphovsrätt (klippet innehöll massa foton på Bowie runt år 1970).

Döda julmusiken

För min del går det jättebra att döda alla julsånger. Typ nu. Särskilt på Spotify. Varenda reklamavbrott innehåller helt vedervärdigt smöriga julsånger och jag blir alldeles allergisk. Jag överväger premium. Eller bara lyssna på P1 resten av året.

Bortsett från det har det varit en bra dag. Jag har bringat ordning i alla mina släktforskningsanteckningar och börjat lägga in data i mitt släktforskningsprogram. Och så har jag läst.