Att kräkas eller inte kräkas

Jag kräktes inte i natt, trots överdosen av godis och glass. Faktum är att jag somnade jättegott och sov länge. Storasyrran försökte få upp mig med ett ”Klockan är jättemycket” men jag somnade om, trots att hon och mellansyrran satt och babblade någon meter bort (jag sov i bäddsoffan, bredvid mellansyrrans datorbord).

Däremot höll jag på att spy i eftermiddags. Jag blev gräsligt åksjuk under bilresan från systersonen ute i spenaten till Halmstad. Stora skulle ta bussen tillbaka till Göteborg. Jag blir lätt åksjuk i bil, särskilt om sockerhalten i blodet är hög.

Jag får nog minska intaget av godis, glass och wienerbröd inför bilresor. Eller köra med starkare åksjuketabletter.

I vilket fall som helst är jag hemma igen, efter ett kort, intensivt och trevligt besök hos mellansyrran utanför Halmstad.

Allergi och antroposofiskt hittepå #blogg100 dag 35

Känner mig underbart luddig i skallen idag. En kombo av pollenallergi, allergimedicin och det intensiva turfandet igår och förrgår.

Så i dag har jag tagit det lugnt. Det mest ansträngande jag gjort idag är att handla och diska. 

Och så hur jag funderat på hur kommun och landsting kan ha avtal med Vidarkliniken. Skattepengar ska inte gå till antroposofiskt hittepå. Om någon vill ödsla sina privata pengar på dylikt är det en sak men offentliga medel ska inte slösas bort på det sättet.

Snö och så lite panikångest på det

När jag vaknade i morse var världen liksom … vit.

Det kom så oväntat. Jag har vant mig av vid tanken på snö (bor i Göteborg, växthuseffekten, varmaste vintern yada yada yada). Men där låg den. Och den fortsatte att falla hela dagen. Inga jättemängder, inget jobb för plogbilen direkt. Men ändå, SNÖ. Världen känns normal igen.

Något annat som känns normalt igen är måendet. Vårtröttheten är väck. Tog bara ett dygn och sen mådde jag ungefär som vanligt. Så det var bara en tillfällig dipp och nu är allt normalt igen.

Okej, kanske inte helt normalt. För en dryg timme sedan fick jag värsta panikångestattacken. Och det fanns faktiskt en slags orsak till ångesten. Jag har sedan en vecka smort på Voltaren på min trilskande häl. Och plötsligt nu i kväll fick jag för mig att jag snart inte skulle kunna andas p.g.a. allergi. PANG drämde panikångesten till med all kraft den förmådde och lite till. Det var svettigt.

Varför allergin skulle slå till bara så där efter en hel veckas behandling vet jag inte. Ångest är sällan rationell, även om den har en konkret orsak.

I vilket fall som helst så lugnade det ner sig ett tag. Och jag andas fortfarande. Det känns bra. Men hädanefter skippar jag Voltaren.

Sådär

I morse tog jag sista dosen i penicillinkuren jag åkte på. Nu är det bara att hoppas på att borreliainfektionen inte hann sprida sig innan antibiotikan sattes in. Det här med att vänta 10 dagar med att gå till vårdcentralen var inte en av mina mer genomtänkta beslut. Men jag tänkte liksom inte på borrelia. Jag har plockat bort en och annan fästing på mina katter men jag har aldrig plockat bort en fästing på mig själv.

Jo, en gång. Men det var några år sen.

I vilket fall som helst. Jag mår halvdassigt (trött, ont, på gränsen till sammanbrott). Jag tar det lugnt. Jag promenerar (äntligen: höstpromenader i höstväder) och läser och sover och sover. Och går igenom böcker med mamma. Hon håller på att rensa i hyllorna.

Höstlikt och nedtrappat

Hösten kommer ovanligt tidigt i år. En del träd har redan börjat skifta färg och fälla löven. Det känns konstigt. Jag tycker om hösten men jag är inte färdig med sommaren ännu. 

För övrigt mår jag halvdassigt. Jag håller på att minska dosen av klomipramin pga sjukt less på biverkningarna. Dessutom har jag stått på samma dos i typ 25 år och det är på tiden att jag provar en lägre. Eftersom klomipramin ska sättas ut långsamt långsamt har jag börjat med att gå ner från 75 till 70 mg. Nu har jag lätt huvudvärk och känner mig allmänt blä-hä och jag sover sämre. Antingen har jag en förkylning på gång eller så är det utsättningssymptom.