Lises rum

I Lises rum i Stora Katthimlen finns en stor mjuk soffa och den är bara för henne. Där finns en matskål och en vattenskål och de är alltid fulla. Och där finns en liten tallrik med ost. Kattluckan leder ut i trädgården och i trädgården finns fjärilar och hon kan jaga dem om hon vill. Hon kan gå in till soffan igen.

Det finns andra katter i huset. En av dem en svart hankatt. Han vakar över henne. Han vet att hon är ny här och att det kan kännas lite ensamt och osäker. Hon kommer aldrig mer känna sig ensam och osäker.

Saker jag gör Blogg100 dag 25

Jag mixtrar med en logga i Photoshop. Jag läser deckare. Jag storhandlar på ett helgtomt Ica. Jag diskar en jättedisk. Jag ser säsongsavslutningen av Game of Thrones på play och Beck på tv. Jag äter äckligt mycket glass. Jag vill kräkas för att jag ätit äckligt mycket glass.

       
Jag saknar Elli. Min lilla flicka.

Elli 2006 – 2016 Blogg100 dag 24

I dag dog min katt Elli. Hon har krånglat med maten en kortare tid och sedan några dagar har hon knappt velat äta alls. I dag tycktes hon dessutom ha ont. Jag åkte med henne till veterinär. Det visade sig att hennes njurvärden var skyhöga, högre än Bela någonsin haft. Och nu när jag tänkte efter – hon har druckit mer än vanligt de senaste veckorna.

Det var dags för henne att få somna in. Det gick väldigt snabbt för henne att somna in.

Min lilla tös. I höst skulle hon fyllt 10 år.

Umgänget med de döda

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att lyssna på David Bowie på Spotify och kolla på foton på David Bowie på Instagram. Och så har jag släktforskat. Och funderat på människor i mitt liv som dött för tidigt.

Jag är inte säker på att allt detta umgänge med de döda är nyttigt för min mentala hälsa. Jag börjar må konstigt. Världen talar om för mig att den tänker kantra, bara på pin kiv liksom. För att den kan.

Kanske borde jag gå ut i dagsljuset. En promenad i Slottsskogen eller något annat glatt och trevligt och vardagligt och normalt. Och ta med mig min nya kamera.

Eller så stannar jag här inne. Verkligheten is so overrated. Människor dör ju fan hela tiden.

David Bowie R.I.P.

Vaknar till nyheten att David Bowie är död. Kanske borde jag lära mig att inte gå in på Facebook förrän jag fått i mig kaffe. Bowie är en del av min tidigaste barndom, mina äldre systrar gillade honom. Sen, när jag blev äldre, fastnade jag för annan musik men Bowie fanns där någonstans i medvetandet. Och i somras fick jag ett plörsligt Bowiesug och lyssnade igenom allt som finns på Spotify och insåg hur fantastisk han faktiskt var.

Det känns sorgligt och jag kan inte ens lägga upp mitt favoritklipp av Kooks. Hittar det inte på Youtube längre, antagligen borttaget p.g.a. tjafs om upphovsrätt (klippet innehöll massa foton på Bowie runt år 1970).

Glädjebesked

Mamma ringde tidigare i dag. Efter någon dag med sin nya medicinering mår mellansyrran mycket bättre. Och att hon svarar på medicineringen innebär att den ursprungliga diagnosen med stor sannolikhet var felaktig. Hon har fortfarande en diagnos, men en som är avsevärt bättre. En besvärlig, i slutändan handikappande sjukdom men en sjukdom som går att leva med. Till skillnad från den ursprungliga diagnosen som enligt storasyrran är riktigt rutten och nästan alltid leder till döden inom 8 år. Inte alls mycket bättre än ALS (som jag trodde). Förklarade storasyrran i dag, när jag ringde och talade om att mellansyrrans diagnos justerats.

Så nu är alla mycket lättade.