Autism, för att uttrycka det kort

Var hos en psykolog i dag för bedömning om huruvida jag kan få psykologhjälp med att hantera min ADHD, framför allt mina humörsvängningar (jag pendlar upp och ner som kvicksilver vilket är jobbigt både för mig och för omgivningen). När jag pratat en timme sa hon att jag är autistisk, att vårdcentralens resurser inte kan ge mig så bra hjälp som jag skulle kunna få, att jag borde in på vuxenhabiliteringen. Nu kommer jag förmodligen kallas till ytterligare samtal så hon kan skriva remiss om utredning av autism.

Nu kan jag inte bestämma mig för att jag är glad för att jag kommer få stöd och hjälp eller om jag ska vara förbannad för att ingen kommit på det här med autism tidigare. Jo, en kompis lade till mig i en Facebookgrupp för Asperger för ett år sedan. Men hon var den första som berättade för mig att hon trodde jag var autistisk.

Så här är det: jag har skrikit på hjälp sen jag var 8 år, när jag insjuknade i OCD första gången. Sen dess har jag haft en väldigt jobbig tvångs- och ångestneuros. Psykiatrin i Göteborg kunde inte erbjuda mycket mer än tabletter (resursbrist i kombination med en extremt biologiskt inriktad psykiatri). Jag behövde visserligen medicin men jag ville ha terapi också.

Till slut sökte jag mig till psykiatrin i Alingsås där jag fick kognitiv beteendeterapi under några år och sedan en utredning om ADHD. Det var jättebra. Men när jag var 30 år var jag färdigbehandlad där, de kunde inte hjälpa mig mer, vi bara upprepade allt. Psykiatrin i Göteborg kunde fortfarande bara erbjuda medicinering. Mediciner är jättebra, de är en förutsättning för allt annat men medicin kunde jag ju få på vårdcentralen. Så jag dumpade psykiatrin i Göteborg och försökte klara mig på egen hand. Det gick väl så där men det gick.

Men så var det en ung läkare på vårdcentralen som för ett par månader sen gärna ville träffa mig. Jag hade ringt in begäran om förnyelse om recept. Hon skrev nåt i stil med att vårdcentralen skriver ut medicin mot psykiska problem och att det ju var ett tag sen jag var där för att prata om mina psykiska problem. Så jag fick en tid. Besöket ledde till en remiss angående eventuell psykologkontakt för att hantera min ADHD. Jag trodde att det skulle utmynna i ingenting men så kom ett brev om att jag hade fått en tid för samtal för utredning om jag kunde få psykologhjälp. Jag gick dit i dag och pratade närmast oavbrutet i en timme. Sen sa hon något i stil med autism och att jag kan få väldigt bra hjälp på vuxenhabiliteringen, om jag bara får en diagnos.

Och där är jag nu. Omtumlande dag, det här. Omtumlande år också, det senaste året.

Upphittad plånbok

Jag trodde jag hade tappat min plånbok. Jag letade och letade och kunde inte hitta den. Alltså ringde jag och spärrade mitt bankkort. Det var det enda vettiga.

En stund senare hittade jag plånboken. Jag blev så lättad! Okej, jag måste skaffa nytt bankkort, men det är ändå lätt fixat. Särskilt jämfört med att fixa allt jag hade behövt fixa om plånboken verkligen varit försvunnen.

Jag är så glad över att ha hittat den!

Uppskruvat

Möte i kväll och nu är jag så där uppskruvad igen. Försöker varva ner och fokusera men det går inte så bra. I stället hattar jag runt, både bokstavligt och bildligt. Jag tror att det enda som funkar i det här läget är pyjamas, dubbel dos Propavan och en bra bok.

Just det ja. Jag måste förnya mina recept. Det är ju inte svårt att göra det, det är bara att ringa och prata med telefonsvararen. Men jag ska ju komma ihåg att göra det.

Bra möte och efter

Möte ikväll med arbetsgrupp i föreningen. Ett bra möte som fattade bra beslut som jag tror kommer lösa en del onödiga konflikter och allmänna otrevligheter. Tyvärr har många av konflikterna skapats av en person. Det senaste året har varit riktigt jobbigt och flera i gruppen har sagt att det måste bli en förändring. Nu har vi fattat beslut om en förändring. Jag tror det kommer bli bra.

När jag kom ut från mötet hade det börjat snöa. Typ småspik frusen till is. Jag åkte direkt hem och rasade ihop i soffan. Mental meltdown pga överdos av intryck. Jag tog min tillflykt till en biografi över de Gaulle. Fattade knappt vad jag läste men jag blev i alla fall nervarvad. Nu ska jag i säng.

Städar i städskåpet

Äntligen! Jag har röjt i städskåpet. Slängt grejer som är trasiga, sorterat resten, dammsugit och torkat ur. Nu ser det riktigt fint ut. Och jag får äntligen plats med sånt som en ska ha i städskåp, som dammsugaren och lådan med trasor.

Appen Habitica, som jag fick tips om i ett npf-forum, har gjort underverk för min förmåga att få saker gjorda. Jag ska bland annat städa minst 10 minuter per dag, slänga minst en grej per dag (och då menar jag inte de vanliga soporna) och så vidare. Vissa dagar plockar jag bara i tio minuter, andra röjer jag ordentligt. Vissa dagar slänger jag bara något litet. Andra dagar rensar jag ut ett helt skåp. Jag bockar av och får poäng och känner mig allmänt tillfreds. Det är hur bra som helst.

Nu ska jag dra till sängs med huvudvärk (förkylning på gång) och bok.

Det här med kommunikation

Ikväll har jag lärt mig att vid fysiska möten är 93 procent av kommunikationen icke-verbal.

En ska alltså både tänka på hur en formulerar sig i samtalet med människan framför sig och tänka på alla signaler en vräker iväg genom kroppsspråk och utseende. Dessutom ska en ta in och sortera och hantera alla ljud och rörelser i omgivningen (inklusive den tsumani av ord och signaler som människan framför en vräker över en).

Och där har ni anledningen att jag föredrar kommunikation via tangentbord.