Bra rutiner med Habitica

Jag rensar i mina byrålådor. Slänger det jag inte har någon anledning att spara på och sorterar resten. Det blir en hel del som åker ner i sopsäcken. Det var ett tag sedan jag gjorde en ordentlig genomgång och jag har en viss talang för att samla på mig saker. Och jag behöver få mer plats. Alldeles för många saker som ligger framme och dräller, bättre att de hamnar i byrålådorna i stället.

Planen är att jag ska slänga eller ge bort något varje dag. Gärna mycket, när jag ändå är igång. Och för att jag inte ska glömma har jag lagt in det som en daglig vana i appen Habitica. Det är en app för smartphones som jag fick tips om i en Asperger-grupp på Facebook. Jag har också lagt in att jag ska städa, äta lunch eller middag och ta D-vitamin och annat i den stilen.

Jag lägger också in påminnelser om när jag ska vattna, diska och skriva rent anteckningarna från senaste styrelsemötet. Och det funkar. Jag har fått mycket bättre rutiner. Jag gillar ju rutiner och att göra listor och bocka av dem. Dessutom får jag erfarenhetspoäng för allt jag gör. Och jag får minuspoäng och avdrag på hälsopoängen om jag missar en daglig vana. Får jag slut på hälsopoäng åker jag ner en nivå.

 

Ingen jävla superkraft

Det där snacket om ADHD som en superkraft. Jag hatar det. ADHD är ingen jävla superkraft. ADHD är massa saker jag hade föredragit att vara utan. ADHD gör det så svårt att orka existera, att bara finnas till. Jag älskar att leva men världen är så väldigt mycket, den rusar fram och den väsnas, den står aldrig stilla och den är aldrig tyst, den är kaos och kaoset upphör inte.

Och alla dessa människor. Människor är superintressanta och för det mesta trevliga och anmärkningsvärt förstående. Men de är människor och jag förstår dem inte. Rent intellektuellt kan jag resonera mig fram till hur människor agerar och reagerar. Jag är intelligent och människors känslor och resonemang är ofta följdriktiga, givet alla omständigheter. Men människor är ändå så främmande. Som en glasvägg mellan mig och mänskligheten.

Och rastlösheten. Oron i kroppen. Svårigheterna att sitta still. Svårigheterna att behålla koncentrationen. Ansträngningen för att behålla fokus.

Att då höra de där människorna som påstår att alla som har npf har superkrafter. Det är som en spark i magen. Inte nog med att delar av mig fungerar så dåligt. Jag ska dessutom känna mig värdelös pga har inga superkrafter. Vad i helvete, liksom.

Att påstå att npf är en superkraft är att förminska alla de problem npf medför.

På biblioteket

Först gick jag till biblioteket för att hämta de där böckerna jag reserverat. Sedan gick jag tillbaka till biblioteket för att hämta kamerastativet jag glömde medan jag registrerade lånet av den där boken. Notera singularis. För sedan kom jag på att jag ju reserverat två böcker men bara lämnat biblioteket med en bok. Så jag gick tillbaka till biblioteket för att hämta bok nummer två.

Allt det här utspelades på mindre än en timme. Och nu hoppas jag att jag inte har glömt kvar något på biblioteket. Jag vill helst inte gå dit igen de närmaste dagarna.

Seriöst

Seriöst. Om inte jag slutar vara så irriterad snart blir jag galen. Jag känner mig som en osäkrad handgranat. Det känns inte bra. Jävla medicin.

Blixa

Men bortsett från det har dagen varit bra. Jag har träffat trevliga katter. Och sett en bra film med storasyrra och kompis, Blade Runner 2049. Uppföljaren behöver inte vara sämre.

Mår fanskap

Jag mår fan och helvete. Jag har ökat dosen på min medicinering pga vinterhalvår och nu mår jag värre än någonsin. Poängen är att jag ska må bättre – nej, poängen är att jag ska framstå som mindre npf – men resultatet är det motsatta. Jag mår fanskap. Mot det här hjälper inte ens David Bowie i lurarna.

Några sådana här dagar till och jag spolar ner skiten på toaletten. Medicinen alltså.

Trängsel, hjälp

Möte ikväll i en alldeles för liten lokal. Jag avskyr den sortens trängsel. Det är så kaotiskt, röran när alla ska försöka hitta en plats, människor och prylar överallt, en oförsiktig rörelse och nånting välter eller ramlar i golvet. Som överfulla spårvagnar i rusningstrafik.

Dessutom gillar jag inte att sitta nära människor jag inte känner så bra. Det är ytterst få, i princip bara nära släktingar, som jag är bekväm att dela soffa med. Resten vill jag ha på visst avstånd, tackar som frågar.

Nästa gång ska jag föreslå en större möteslokal.

Jag läste en bok

Jag läste Lina Limans självbiografi Konsten att fejka arabiska. Jag kände inte alls igen mig. Jag är inte som hon. Jag vet att det är lite väl förhastat att avfärda alltihop efter en enda persons berättelse. Men jag vill verkligen inte vara autistisk. Tanken på att jag skulle ha levt 50 år utan rätt diagnos får mig att vilja skrika.

Marken gungar, världen kantrar

I dag var jag ute, flera timmar och mycket längre än beräknat. När jag kom hem var katterna upprörda för att de fått vänta för länge på kvällsmålet. De tar det här med mat på stort allvar. Jag gav dem mat och de spann.

Sedan rasade jag ihop i soffan och ett tag trodde jag att jag aldrig skulle kunna resa mig igen. Det kändes som om marken gungade, som världen höll på att kantra. När jag befinner mig länge i en bullrig miljö, när jag träffar många människor på en gång, när jag måste hantera en obehaglig situation, när jag måste lyssna in och processa mycket information i en sådan miljö, då kan jag påverkas rent fysiskt. Efteråt, när det blir tyst och lugnt omkring mig ramlar jag ihop. Marken gungar, världen kantrar. Det enda som hjälper är att lägga mig ner och sluta ögonen och sluta tänka. Och det är vad jag ska göra nu. Och sedan, om jag inte somnar, ska jag läsa en stund.

Det här med inne och ute

I dag har jag inte varit utanför dörren, bortsett från ett besök hos grannkatterna jag passat. Det kändes oerhört bra att inte behöva gå utanför dörren annat än till grannkatterna.

Annars har jag blivit mycket bättre på att gå ut. Tidigare kunde jag stanna hemma i veckor i sträck utan att gå ut annat än för att slänga sopor och handla. Nu går jag ut nästan varje dag.

För några år sedan fick jag promenader på recept på vårdcentralen men det funkade sådär. Jag hade svårt att motivera mig själv att gå utanför dörren. Ute är överskattat och i vilket fall som helst är det lugnare och tryggare hemma. Jag testade med att stadsorientera. Det fick mig utanför dörren, åtminstone under orienteringssäsongen. Men eftersom jag är usel på att läsa kartor irrade jag mest omkring på samma plätt medan jag försökte fatta var jag var och var kontrollen var. Så jag rörde egentligen inte så mycket på mig.

Men i april 2016 blev jag tipsad om Turf här på bloggen och det har funkat fantastiskt. Jag har börjat promenera mycket mer. Eftersom jag använder en app med GPS har jag inga problem med att se var jag är eller att hitta zonerna. Och jag gillar ju att samla på saker, i spelet samlar jag poäng och zoner. Jag kan jämföra mig med andra.

Smartphonespel som Turf och Pokemon Go är verkligen fantastiska för personer med t.ex. adhd och asperger.

Men som sagt, i dag har jag stannat hemma. Jag behövde den där innesittardagen. Jag behövde tystnad och isolation. Faktum är att det kändes så bra att jag överväger att upprepa succén i morgon.

Försoven men effektiv ändå

Uppsatt på tvättid i morse, försov mig. Nu vet mina grannar hur jag ser ut i pyjamas. 

Men jag fick i allafall tvättat. Och jag har diskat och städat och handlat blötfoder till Lise och renskrivit mötesanteckningar. Jag känner mig riktigt effektiv.

Jag känner mig nästan normal. 

Plötsligt händer det.