Städar i städskåpet

Äntligen! Jag har röjt i städskåpet. Slängt grejer som är trasiga, sorterat resten, dammsugit och torkat ur. Nu ser det riktigt fint ut. Och jag får äntligen plats med sånt som en ska ha i städskåp, som dammsugaren och lådan med trasor.

Appen Habitica, som jag fick tips om i ett npf-forum, har gjort underverk för min förmåga att få saker gjorda. Jag ska bland annat städa minst 10 minuter per dag, slänga minst en grej per dag (och då menar jag inte de vanliga soporna) och så vidare. Vissa dagar plockar jag bara i tio minuter, andra röjer jag ordentligt. Vissa dagar slänger jag bara något litet. Andra dagar rensar jag ut ett helt skåp. Jag bockar av och får poäng och känner mig allmänt tillfreds. Det är hur bra som helst.

Nu ska jag dra till sängs med huvudvärk (förkylning på gång) och bok.

Det här med kommunikation

Ikväll har jag lärt mig att vid fysiska möten är 93 procent av kommunikationen icke-verbal.

En ska alltså både tänka på hur en formulerar sig i samtalet med människan framför sig och tänka på alla signaler en vräker iväg genom kroppsspråk och utseende. Dessutom ska en ta in och sortera och hantera alla ljud och rörelser i omgivningen (inklusive den tsumani av ord och signaler som människan framför en vräker över en).

Och där har ni anledningen att jag föredrar kommunikation via tangentbord.

Snöslaskregn och så möte på det

Snöade igår och i dag på dagen. Snön förvandlades tämligen omgående till slask. Ungarna på gården har inte haft mycket att leka i, inte minsta lilla snögubbe har det blivit. Själv hoppas jag att Göteborgsvädret ska leva upp till sitt rykte och drämma till med ett ordentligt regnväder.

Var på årets första styrelsemöte med föreningen ikväll. Det var långt och bullrigt. Det ligger i sakens natur att människor som är förtroendevalda i idéburna organisationer har många åsikter om mycket och gärna uttrycker dem. Men ljudnivån kan bli lite mycket om en är känslig. Jag märkte på mötet att jag hanterat just den saken mycket bättre sen jag höjde nivån på medicineringen. Jag höjde dosen i december nån gång.

Vill inte autism

Jag vill verkligen inte vara det allra minsta autistisk. Jag var så nöjd med ADHD. Autism är något annat.

Det som gör mig mest förbannad är att jag har varit annorlundafungerande i femtio år nu. Jag tycker ju att polletten borde ha trillat ner hos någon någon gång. Åtminstone hos de som känt mig hela mitt liv och som varit så bra på att tala om för mig hur fel jag är. De hade ju kunnat tänka några varv till i stället för att bara tjata på att jag måste ändra på mig, att jag måste bli normal, att jag måste bli som dom.

De kan ju knappast skylla på att de inte märkt nåt.

Det är det som knäcker mig. De där människorna som alltid tyckt att jag är så fel och som bara utgått från att det handlat om nåt slags karaktärsdrag som går att komma till rätta med om jag bara anstränger mig.

Jobbig jävla dag. Jobbigt jävla år.

Bra rutiner med Habitica

Jag rensar i mina byrålådor. Slänger det jag inte har någon anledning att spara på och sorterar resten. Det blir en hel del som åker ner i sopsäcken. Det var ett tag sedan jag gjorde en ordentlig genomgång och jag har en viss talang för att samla på mig saker. Och jag behöver få mer plats. Alldeles för många saker som ligger framme och dräller, bättre att de hamnar i byrålådorna i stället.

Planen är att jag ska slänga eller ge bort något varje dag. Gärna mycket, när jag ändå är igång. Och för att jag inte ska glömma har jag lagt in det som en daglig vana i appen Habitica. Det är en app för smartphones som jag fick tips om i en Asperger-grupp på Facebook. Jag har också lagt in att jag ska städa, äta lunch eller middag och ta D-vitamin och annat i den stilen.

Jag lägger också in påminnelser om när jag ska vattna, diska och skriva rent anteckningarna från senaste styrelsemötet. Och det funkar. Jag har fått mycket bättre rutiner. Jag gillar ju rutiner och att göra listor och bocka av dem. Dessutom får jag erfarenhetspoäng för allt jag gör. Och jag får minuspoäng och avdrag på hälsopoängen om jag missar en daglig vana. Får jag slut på hälsopoäng åker jag ner en nivå.

 

Ingen jävla superkraft

Det där snacket om ADHD som en superkraft. Jag hatar det. ADHD är ingen jävla superkraft. ADHD är massa saker jag hade föredragit att vara utan. ADHD gör det så svårt att orka existera, att bara finnas till. Jag älskar att leva men världen är så väldigt mycket, den rusar fram och den väsnas, den står aldrig stilla och den är aldrig tyst, den är kaos och kaoset upphör inte.

Och alla dessa människor. Människor är superintressanta och för det mesta trevliga och anmärkningsvärt förstående. Men de är människor och jag förstår dem inte. Rent intellektuellt kan jag resonera mig fram till hur människor agerar och reagerar. Jag är intelligent och människors känslor och resonemang är ofta följdriktiga, givet alla omständigheter. Men människor är ändå så främmande. Som en glasvägg mellan mig och mänskligheten.

Och rastlösheten. Oron i kroppen. Svårigheterna att sitta still. Svårigheterna att behålla koncentrationen. Ansträngningen för att behålla fokus.

Att då höra de där människorna som påstår att alla som har npf har superkrafter. Det är som en spark i magen. Inte nog med att delar av mig fungerar så dåligt. Jag ska dessutom känna mig värdelös pga har inga superkrafter. Vad i helvete, liksom.

Att påstå att npf är en superkraft är att förminska alla de problem npf medför.

På biblioteket

Först gick jag till biblioteket för att hämta de där böckerna jag reserverat. Sedan gick jag tillbaka till biblioteket för att hämta kamerastativet jag glömde medan jag registrerade lånet av den där boken. Notera singularis. För sedan kom jag på att jag ju reserverat två böcker men bara lämnat biblioteket med en bok. Så jag gick tillbaka till biblioteket för att hämta bok nummer två.

Allt det här utspelades på mindre än en timme. Och nu hoppas jag att jag inte har glömt kvar något på biblioteket. Jag vill helst inte gå dit igen de närmaste dagarna.

Seriöst

Seriöst. Om inte jag slutar vara så irriterad snart blir jag galen. Jag känner mig som en osäkrad handgranat. Det känns inte bra. Jävla medicin.

Blixa

Men bortsett från det har dagen varit bra. Jag har träffat trevliga katter. Och sett en bra film med storasyrra och kompis, Blade Runner 2049. Uppföljaren behöver inte vara sämre.