Olle Ljungström RIP Blogg100 dag 62

Hur en vet att en börjar bli gammal? Musikerna en lyssnade på när en var mycket ung dör som flugor.

Jag hörde Reeperbahn första gången när jag var 15-16 år. Syrran hade Venuspassagen på vinyl (cd var inte aktuellt på den tiden). Jag fattade visserligen inte texterna men gillade ändå. Reeperbahn blev aldrig så stort för mig som Ebba Grön och senare Imperiet, men jag gillade bandet och lyssnade mycket periodvis.

Fast när jag såg filmen G fattade jag inte att det var Reeperbahn som spelade filmens bad boys i depraverade bandet Nürnberg 47. Jag tyckte bara scenerna med bandet var löjliga och överdrivna.

När jag såg om filmen några år senare tyckte jag allt i den var löjligt och överdrivet och pinsamt. Jag kunde inte fatta att jag som 16-åring hade tyckt filmen var  bra. Okej, jag första gången jag såg den störde jag mig på alla pekpinnar men bortsett från det hade jag tyckt att filmen var toppen och jag hade varit  arg på alla recensenter som totalsågat filmen.

Jag var 16 år. Jag var sjukt uttråkad. Jag var svältfödd på ungdomsfilmer. Klart jag tyckte G var bra. Bortsett från scenerna med Nürnberg 47.

I vilket fall som helst. Vila i frid, Olle Ljungström. Och vila i frid Prince, när jag ändå är igång och minns.

Umgänget med de döda

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att lyssna på David Bowie på Spotify och kolla på foton på David Bowie på Instagram. Och så har jag släktforskat. Och funderat på människor i mitt liv som dött för tidigt.

Jag är inte säker på att allt detta umgänge med de döda är nyttigt för min mentala hälsa. Jag börjar må konstigt. Världen talar om för mig att den tänker kantra, bara på pin kiv liksom. För att den kan.

Kanske borde jag gå ut i dagsljuset. En promenad i Slottsskogen eller något annat glatt och trevligt och vardagligt och normalt. Och ta med mig min nya kamera.

Eller så stannar jag här inne. Verkligheten is so overrated. Människor dör ju fan hela tiden.

David Bowie R.I.P.

Vaknar till nyheten att David Bowie är död. Kanske borde jag lära mig att inte gå in på Facebook förrän jag fått i mig kaffe. Bowie är en del av min tidigaste barndom, mina äldre systrar gillade honom. Sen, när jag blev äldre, fastnade jag för annan musik men Bowie fanns där någonstans i medvetandet. Och i somras fick jag ett plörsligt Bowiesug och lyssnade igenom allt som finns på Spotify och insåg hur fantastisk han faktiskt var.

Det känns sorgligt och jag kan inte ens lägga upp mitt favoritklipp av Kooks. Hittar det inte på Youtube längre, antagligen borttaget p.g.a. tjafs om upphovsrätt (klippet innehöll massa foton på Bowie runt år 1970).