Elli och maten

Att få Elli att äta just nu är en konst och den går inte snabbt. När jag ställt fram matskålen vill hon att jag ska ge henne ”tillåtelse” att äta, prata mjukt med henne och klappa henne. Helst ska jag klappa henne hela tiden. Går jag ut ur rummet går hon från matskålen.

Är jag bortrest och hon har kattvakt vägrar hon för det mesta mat helt.

Elli har periodvis krånglat med maten i hela sitt liv men det har blivit värre de senaste veckorna. Jag misstänker att hon inte är helt nöjd med att Linus flyttat in. Annars nonchalerar hon honom mest. Hade det inte varit för maten hade jag sagt att de kommit förvånansvärt bra överens.

Och det var mitt första inlägg i bloggutmaningen Blogg24. Ett blogginlägg varje dag till och med julafton är tanken.

Teknikstrul och kvarglömda väskor

Tekniken är inte helt med mig just nu. Adaptern och sladden till min iPhone krånglade och i söndags köpte jag en ny på Elgiganten. Men när jag skulle ladda mobilen på kvällen flippade min älskling ut totalt, tjöt och blinkade. Tillbaka till Elgiganten i måndags för att byta. Och för säkerhets skull testade jag den nya sladden och adaptern på plats. Bara för säkerhets skull, liksom. Den fungerade. 

I går kväll krånglade den. Och i dag när jag skulle föra över några foton från datorn till mobilen var den stendöd. Sladden alltså. Jag räddades av en kompis som kunde låna ut en sladd.

I morgon ska jag till Elgiganten och byta, igen. Hoppas jag får en som funkar den här gången.

Och på tal om teknik var det upp till trettio minuters försening på 11:ans linje och jag missade båten till Styrsö. Nu sitter jag i väntrummet på Saltholmen och surar.

Och på tal om mer teknik glömde något pucko sin väska på spårvagnen. Är det nånting en inte ska göra i dessa terrorhysteriska tider så är det att glömma sin väska på spårvagnen. Konduktören tog modigt hand om väskan, dvs hon tog in den i förarhytten och fortsatte köra. Själv hade jag utrymt vagnen.

Det kan hända att jag gick av en hållplats tidigare pga den där väskan.

Veckan som gick

Veckan som gick var intressant. Först förklarade EU:s samtliga länder att de skulle hjälpa Frankrike med alla till buds stående medel. Svenska journalister frågade höga politiker: Är vi i krig nu?

Sedan höjdes hotnivån i Sverige till en fyra med allt det innebar och Säpo uppgav sig vara på jakt efter en terrormisstänkt som tagit sig in i Sverige. Urusel bild på den misstänkte publicerades i nyhetsmedierna. Svenska journalister frågade höga politiker: Är vi i krig nu? På stan fler poliser än vanligt. Människor som är mer misstänksamma än jag undrade över Säpos metoder. Själv hade jag annat att tänka på.

Dagen därpå arresterades en ung man. Mysko detaljer rörande den gripne förvirrade (Facebookkonto, egna namnet på dörren på flyktingboendet där han bott sen september eller något i den stilen). Fler skeptiska röster höjdes. Till och med jag började undra. Och surprise, surprise, efter några dagar rapporterade svenska nyhetsmedier att den misstänkte släppts och inte längre var misstänkt för någonting alls.

Och läget nu? Hotnivån ligger kvar på en fyra men svenska journalister har i alla fall slutat fråga: Är vi i krig nu? Och jag har konstaterat: Jag är inte rädd. Jag trodde att jag skulle vara rädd i en sådan här situation men det är jag inte. Dessutom har jag annat att tänka på.

En månad hos oss

Nu har Linus bott hos oss i en månad. Sedan i går morse, för att vara exakt. Det går i huvudsak riktigt bra. Enda orosmomentet är att jag tre nätter i rad vaknat av att Elli morrat. Linus har stört henne medan hon sover. Hon sover gärna på elementet eller i strumplådan och Linus har gått fram och petat på henne med tassen. Jag vet inte om han bara vill leka eller utmana henne på allvar. I vilket fall som helst är Elli inte road.

IMG_1944-04Men annars går det som sagt bra. Elli bryr sig inte särskilt mycket om Linus. Linus leker, äter och sover. Han har en imponerande aptit. Han växer.

Paris november 2015

Vaknade i morse till nyheterna om terrorattentaten i Paris. Det är fruktansvärt. Jag saknar ord. Men jag skräms också av de människor som ser det attentaten som en ursäkt för att hetsa mot invandrare i största allmänhet och muslimer i synnerhet. Men hallå. Människorna som flyr från Syrien är inte IS. Det är IS de flyr från.

P1110421-004IS och rasisterna står på samma sida, mot demokrati och frihet och jämlikhet.

Mår mysko

Har legat lågt på sistone pga mått mysko. Det är aldrig bra när jag mår mysko. Min förankring i verkligheten tenderar att svaja då och det är väldigt obehagligt. Jag tror inte människor utan psykiatrisk diagnos förstår hur det är att ha en. Hur fruktansvärt hemskt det kan vara.

Det som retar mig mest just nu är okunniga som tror att några timmars KBT löser allting. Eller några piller. Visst, som om jag inte redan testat det. I 40 år nu. Det är det som håller mig upprätt. Jag hade inte levt utan mediciner och KBT, i alla fall inte så här, men ingendera kan åstadkomma mirakel. Vissa av oss går inte att fixa. Vänj er.

autumnleaves_okt2015_01Men hösten är i alla fall vacker.

Ingen Walking Dead men min iPhone klarade sig

Meh. Kanal 9 har börjat lägga ut samtliga utländska tv-program på play Premium. Vilket innebär att jag inte kan se säsong 6 av The Walking Dead. Jag har ju inte kanal 9. Och det verkar dröja innan Netflix och HBO Nordic får sjätte säsongen. Jag överväger att trösta mig med Fear the Walking Dead på HBO Nordic i vinter.

Till de goda nyheterna hör att min mobil tycks ha klarat gårdagens dopp i katternas vattenskål utan skador. Jag fiskade upp mobilen och kastade mig på datorn för att googla och uppenbarligen innehåller iPhone en miljon olika delar som inte mår bra av vatten. Jag följde rådet att stänga av mobilen helt och ta ut simkortet i sex timmar. Jag hade kunnat lägga mobilen i ris för att dra ut fukten men jag hade inte ris hemma (för närvarande lever jag på bulgur).

När jag slog på mobilen efter sex timmar fungerade mobilen, till min stora lättnad.

Glädjebesked

Mamma ringde tidigare i dag. Efter någon dag med sin nya medicinering mår mellansyrran mycket bättre. Och att hon svarar på medicineringen innebär att den ursprungliga diagnosen med stor sannolikhet var felaktig. Hon har fortfarande en diagnos, men en som är avsevärt bättre. En besvärlig, i slutändan handikappande sjukdom men en sjukdom som går att leva med. Till skillnad från den ursprungliga diagnosen som enligt storasyrran är riktigt rutten och nästan alltid leder till döden inom 8 år. Inte alls mycket bättre än ALS (som jag trodde). Förklarade storasyrran i dag, när jag ringde och talade om att mellansyrrans diagnos justerats.

Så nu är alla mycket lättade.

Höstorientering

Vid 17-tiden i går gick jag ut för att orientera. Vad jag inte tänkte på var att i slutet av oktober börjar det mörkna vid 17-tiden. Jag är inte mörkrädd men jag är inte korkad heller. Det kan vara ohälsosamt att traska runt i skogen när det är mörkt, även om skogen i fråga bara är Slottsskogen (och det finns gatlyktor). Så jag struntade i orienteringen och tog en vanlig promenad, längs de större gångvägarna.

slottskogen27okt2015_1

Orienteringen körde jag i morse i stället. Med kameran.

slottsskogen27okt2015_2

Tungt besked

Jag fick veta att mellansyrran har en svår sjukdom. Inte så svår som ALS för det finns gradskillnader i helvetet men tillräckligt för att komplicera allting. Jag bör ta det som ett tecken på att gräva ner stridsyxan. När allt kommer omkring spelar inger av det där någon roll längre och syrran har fått annat att tänka på. Det är dags att bli en exemplarisk lillasyster. Kanske underlättar det för någon.