Allergimedicin och nyhetsrapportering Blogg100 dag 22

I dag har jag gjort något alldeles särskilt klokt. Jag har köpt medicin mot pollenallergi. Mildaste sorten, med förhoppningsvis mildaste biverkningarna. Hjälper inte de tar jag till det grövre artilleriet.

För övrigt har jag hängt med extra noga i nyhetsrapporteringen i dag. Och eftersom jag inte på humör att ge terroristerna den uppmärksamhet de inte förtjänar väljer jag att publicera en lycklig bild på krokusar.

IMG_3327_02Jag är så sjukt trött på män – för det handlar påtagligt ofta om män – som vill att vi ska vara rädda för dem. Fuck off, liksom.

Hostattack Blogg100 dag 21

Sämsta tillfället att få en hostattack: en minut in i vilket möte som helst. I det här fallet var det ett årsmöte. Och jag kunde bara inte sluta hosta. Det kliade något hysteriskt i halsen.

Killen som satt bredvid mig gav mig en halstablett. Det fick slut på hostan för resten av mötet. Men nu har den kommit tillbaka och dessutom rinner näsan. Antingen är pollennivåerna superhöga eller så har jag åkt på en förkylning.

Årsmötet i övrigt var av den bästa sorten. Det betyder: jag var där som medlem och enbart som medlem. Jag har inget förtroendeuppdrag i föreningen och hade tackat nej till att kandidera för förtroendeuppdrag. Det kändes underbart avslappnat.

Umgänget med de döda

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att lyssna på David Bowie på Spotify och kolla på foton på David Bowie på Instagram. Och så har jag släktforskat. Och funderat på människor i mitt liv som dött för tidigt.

Jag är inte säker på att allt detta umgänge med de döda är nyttigt för min mentala hälsa. Jag börjar må konstigt. Världen talar om för mig att den tänker kantra, bara på pin kiv liksom. För att den kan.

Kanske borde jag gå ut i dagsljuset. En promenad i Slottsskogen eller något annat glatt och trevligt och vardagligt och normalt. Och ta med mig min nya kamera.

Eller så stannar jag här inne. Verkligheten is so overrated. Människor dör ju fan hela tiden.

Planering

Klockan var närmare 16 när jag åt frukost i dag. Middag blev det vid 21. Jag fastnade i släktforskningen och glömde tiden. Jag tänkte inte på att jag var hungrig. Jag tänkte inte på någonting alls utom kyrkoböckerna.

Det där är så typiskt jag. Jag är jättedålig på att planera och får panik av mer invecklad planering. Om jag tänker att jag för att uppnå något måste göra en hel radda saker och att dessa kräver en viss grad av organisation går min skalle i baklås. Och när den går i baklås blir det inte gjort ett skvatt.

För att komma runt det fokuserar jag på mindre delmål och en dag i taget.  Men även med den taktiken går det sisådär med fullföljandet av planerna. Jag är lättdistraherad. Jag glömmer bort tiden. Jag tenderar att glömma. Jag är fantastisk på att skjuta upp. Jag är så fokuserad på att klara alla vardagliga vardagsprylar att övrig planering hamnar i skymundan.

Men jag har en iPhone och min iPhone har en kalender och och på min iPhone-kalender har jag koll. Papperskalendrar tappade jag alltid bort och i vilket fall som helst hade jag ingen lust att kolla i dem. Men jag älskar att fippla med min mobil. Sen jag blev med iPhone har jag blivit mycket bättre på att göra det jag ska göra.

Det här var mitt första inlägg i bloggutmaningen Temablogg52. Tanken är att det ska bli ett inlägg per vecka om olika teman.

Katter och utbrott

Saker jag gör när jag är irriterad på mig själv: ritar katter i Photoshop. Den ser ut som en mård eller något men det är en katt. Och jag har fattat principen med lager, markeringar och en del annat.katt1_04_500Orsaken till irritationen är att jag fick ett omotiverat utbrott på någon annan i dag. Jag  skulle ha frågat och rett ut innan jag exploderade, men nej nej. Jag exploderade. Inte bra. Och det värsta är att mitt utbrott finns dokumenterat på mejl. Allt var mycket enklare förr i tiden, när ens idiotier inte dokumenterades för eftervärlden på det sättet.

Ska hålla mig borta från mänskligheten resten av vintern. För obalanserad för att vistas bland folk just nu.

Tröttheten

Helt osannolikt trött. Sov en stor del av dagen och kvällen har gått i slowmotion. Men jag har åtminstone ätit middag (frysta wokgrönsaker is a life saver) och installerat drivrutinerna till nya skrivaren. Och handlat. Och diskat. Och ätit glass.

Skulle kunna somna nu men ska se klart Kommissarie Lewis.

Mår mysko

Har legat lågt på sistone pga mått mysko. Det är aldrig bra när jag mår mysko. Min förankring i verkligheten tenderar att svaja då och det är väldigt obehagligt. Jag tror inte människor utan psykiatrisk diagnos förstår hur det är att ha en. Hur fruktansvärt hemskt det kan vara.

Det som retar mig mest just nu är okunniga som tror att några timmars KBT löser allting. Eller några piller. Visst, som om jag inte redan testat det. I 40 år nu. Det är det som håller mig upprätt. Jag hade inte levt utan mediciner och KBT, i alla fall inte så här, men ingendera kan åstadkomma mirakel. Vissa av oss går inte att fixa. Vänj er.

autumnleaves_okt2015_01Men hösten är i alla fall vacker.

Tungt besked

Jag fick veta att mellansyrran har en svår sjukdom. Inte så svår som ALS för det finns gradskillnader i helvetet men tillräckligt för att komplicera allting. Jag bör ta det som ett tecken på att gräva ner stridsyxan. När allt kommer omkring spelar inger av det där någon roll längre och syrran har fått annat att tänka på. Det är dags att bli en exemplarisk lillasyster. Kanske underlättar det för någon.

Nyvägt

I dag lånade jag grannens våg och vägde katterna. Linus går loss på 3,4 kg. Elli väger 3,5.

Undra på att Elli inte uppvisar ens en antydan till moderskänslor. Där jag ser en gullig liten kattunge (nå, inte så liten) ser hon en främmande snubbe som är nästan lika stor som henne och snart betydligt större. Jag skulle också surat.

Att döma av vad jag kan se på nätet är 3,4 kg helt normalt för en 24 veckor gammal kattunge. Han är alltså inte fullt så gigantisk som jag trodde.

Jag väger för övrigt 70 kilo (med kläder). Lite i överkant för en kvinna som är 1,70 lång men orka banta liksom. Jag är snart 50. Jag har rätt att vara rund.

Medicintrubbel

Ni vet när en har en medicin som en verkligen verkligen verkligen behöver och burken räcker till måndag och apoteket säger att medicinen är slut hos tillverkaren och beräknas komma in i mitten av januari och en känner hur livet liksom rasar? Där var jag i torsdags.

Givetvis skrev jag ett Facebookinlägg om det.

plastpåse_01I dag kunde jag hämta jag ut medicin för tre månader sedan en Facebook-vän hjälpt mig leta reda på ett apotek som hade kvar medicinen i lager. Sociala medier och de människor som befolkar sociala medier, är bäst!

(Stort tack också till personalen på mitt vanliga apotek som gjorde vad de kunde för att få tag på min medicin och som hittade den, fast i lägre dos.)