Nedgraderat

Tror jag kan nedgradera den brutna stortån till en rejäl stukning. Även om det fortfarande gör ont känns det mycket bättre i dag och så snabbt tror jag inte att något brutet läks. Igår haltade jag; i dag tog jag ett par korta promenader utan större besvär. Se där, en nedgradering som känns bra.

Ont i tån

Misstänker att jag brutit stortån eller åtminstone fått en spricka i den. Skulle hjälpa mamma fälla en bokhylla och tappade den på foten. Jag är lite impad över att jag lyckades hålla masken men hade jag gett ett pip ifrån mig hade mamma börjat prata om vårdcentraler och ortopeden i Mölndal.

Jag ville inte sitta timmar på vårdcentralen. Så när jag kom hem googlade jag. Normalt läker brutna stortår av sig själv. Det är bara om tån är sned eller väldigt svullen som en bör gå till vårdcentralen. Och min tå är varken det ena eller andra. Och jag kan gå.

Fick tips på Facebook om att tejpa tån. Verkar bra.

Efterverkningar

Kräktes hela natten pga migrän. I morse var det värsta över och jag sov hela dagen.

Det var längesen jag hade ett så svårt migränanfall att jag kräktes. Men så här i efterhand inser jag varför jag blev så dålig. Tre intensiva dagar med många människor, bullriga miljöer och jag superkoncentrerad på att hänga med och anteckna. Och dessutom blev jag (och många andra) sviken av någon som jag betraktade som en vän, om jag nu har vänner.

Skallebank

I går gratulerade jag mig själv för att jag inte haft en antydan till migrän på över en vecka. I dag har jag haft huvudvärk hela dagen. Alvedon och rörelse och en jefla massa vatten har hållit attacken under kontroll men jag känner mig lite vissen. Och jag måste lära mig att inte ligga och läsa till klockan två på natten och sen sova för länge. Det är som att be om skallebank.

Mycket som händer

I dag var jag på sjukgymnastik för andra gången. Fick med mig hem en ny omgång övningar som jag ska ägna mig åt under sommaren. Första gången jag var där var för tre veckor sedan och de övningar jag fick då har gjort mig gett mig lite starkare benmuskler och lite bättre balans. Och knät gör i alla fall inte mer ont.

Och nästa vecka ska jag på ett nytt samtal med psykolog, hon ska ställa kompletterande frågor inför skrivande av remiss om utredning av autismspektrumtillstånd.

Det är mycket som händer nu.

I stället för middag

Saker jag gör i stället för att äta en ordentlig middag: sätter i mig två wrap och tre smoothies + kaffe. Nu mår jag lite konstigt. Antingen var det för mycket socker i den där smoothiesen (jävla ord att böja på svenska) eller så skulle jag skippat den sista muggen med kaffe.

Eller så är det ett migränanfall på ingång. Det var faktiskt ett tag sedan.

Nu går jag och lägger mig. Det ska bli intressant att se om jag somnar. Och om jag sedan vaknar om några timmar och kräks.

Autism, för att uttrycka det kort

Var hos en psykolog i dag för bedömning om huruvida jag kan få psykologhjälp med att hantera min ADHD, framför allt mina humörsvängningar (jag pendlar upp och ner som kvicksilver vilket är jobbigt både för mig och för omgivningen). När jag pratat en timme sa hon att jag är autistisk, att vårdcentralens resurser inte kan ge mig så bra hjälp som jag skulle kunna få, att jag borde in på vuxenhabiliteringen. Nu kommer jag förmodligen kallas till ytterligare samtal så hon kan skriva remiss om utredning av autism.

Nu kan jag inte bestämma mig för att jag är glad för att jag kommer få stöd och hjälp eller om jag ska vara förbannad för att ingen kommit på det här med autism tidigare. Jo, en kompis lade till mig i en Facebookgrupp för Asperger för ett år sedan. Men hon var den första som berättade för mig att hon trodde jag var autistisk.

Så här är det: jag har skrikit på hjälp sen jag var 8 år, när jag insjuknade i OCD första gången. Sen dess har jag haft en väldigt jobbig tvångs- och ångestneuros. Psykiatrin i Göteborg kunde inte erbjuda mycket mer än tabletter (resursbrist i kombination med en extremt biologiskt inriktad psykiatri). Jag behövde visserligen medicin men jag ville ha terapi också.

Till slut sökte jag mig till psykiatrin i Alingsås där jag fick kognitiv beteendeterapi under några år och sedan en utredning om ADHD. Det var jättebra. Men när jag var 30 år var jag färdigbehandlad där, de kunde inte hjälpa mig mer, vi bara upprepade allt. Psykiatrin i Göteborg kunde fortfarande bara erbjuda medicinering. Mediciner är jättebra, de är en förutsättning för allt annat men medicin kunde jag ju få på vårdcentralen. Så jag dumpade psykiatrin i Göteborg och försökte klara mig på egen hand. Det gick väl så där men det gick.

Men så var det en ung läkare på vårdcentralen som för ett par månader sen gärna ville träffa mig. Jag hade ringt in begäran om förnyelse om recept. Hon skrev nåt i stil med att vårdcentralen skriver ut medicin mot psykiska problem och att det ju var ett tag sen jag var där för att prata om mina psykiska problem. Så jag fick en tid. Besöket ledde till en remiss angående eventuell psykologkontakt för att hantera min ADHD. Jag trodde att det skulle utmynna i ingenting men så kom ett brev om att jag hade fått en tid för samtal för utredning om jag kunde få psykologhjälp. Jag gick dit i dag och pratade närmast oavbrutet i en timme. Sen sa hon något i stil med autism och att jag kan få väldigt bra hjälp på vuxenhabiliteringen, om jag bara får en diagnos.

Och där är jag nu. Omtumlande dag, det här. Omtumlande år också, det senaste året.