Årsmöte och vårtecken

Ännu ett årsmöte och nu känner jag mig som överkörd av tåget. Men jag tror att resultatet av årsmötet blir bra. Men det finns också människor som jag kommer sakna i styrelsen.

Och ute är det vår på allvar. Jag trodde det skulle vara vinter till i maj nån gång men vårtecknen flödar – vitsippor och maskrosor, humlor och rödmyror, lövsprickning och pollenallergi. Jag tar allergimedicin sedan ett par veckor tillbaka, en medicin jag inte testat tidigare och den fungerar bra. Den där vårtröttheten som jag brukar drabbas av har inte gett sig till känna och det kan ha med allergimedicinen att göra.

Och nu kryper jag till sängs med den där boken jag aldrig kommer igång med. Jag har haft mycket som stressat mig och har inte kunnat koncentrera mig riktigt, har kollat på musikvideos i stället för att läsa innan jag somnat. Det kan vara svårt att tro men Laibach kan vara väldigt sövande.

Datorkrasch och lästorka

Datorn är på kraschhumör igen och jag har inte öppnat en bok på en vecka. Datorn är det inte mycket att göra åt – den är gammal – men jag skulle ju kunna ta tag i den där boken som legat vid min säng i några dagar nu.

Eller så återgår jag till att kolla på videos med Laibach.

En dag på ön

Tog en sväng till ön i dag. Syrrans trädgård är full av krokusar. Normalt brukar de vara uppätna vid det här laget men hon har testat ett medel som ska hålla rådjuren på avstånd, de gillar inte lukten. Verkar fungera.

Vi rensade ogräs och beundrade krokusarna. Skönt att arbeta i trädgården.

Syrrans katt Zoom har verkligen blivit gammal senaste månaderna. Men han verkar glad och pigg och han äter. Det är väl så mycket en kan begära.

Siamesen Blixa är däremot sitt vanliga uppmärksamhetskrävande jag. Zoom tycker han är ganska påfrestande.

Landala vattentorn

Tog en turftur i det fina vädret (20 grader, helt fantastiskt). Plockade bland annat zonen vid Landala gamla vattentorn. Det går en väg upp till tornet också, mycket bekvämt.

Och vattentornet är fint. Fascinerande dock att jag aldrig varit där tidigare. Jag växte ändå upp i Annedal, jag gick i Annedalsskolan alldeles nedanför tornet. Men Landala var nån slags no-go-zone när jag gick på låg- och mellanstadiet. Kanske berodde det på alla historier om gängkrig mellan ungarna i Annedal och ungarna i Landala som våra lärare fyllde oss med.

No way

En bra grej med Turf är att jag fått öva på trotsa vissa av mina fobier (läs: höjdskräck). Numer kan jag gå över till exempel Mölndalsbro utan att vara rädd. Och vägbroar funkar också rätt bra. Läskigt, men jag kommer ju över. Men det finns ju gränser. Kolla in den här godingen. Jag stötte på den när jag turfade i dag i Mölndal.

Precis lika läskig ur den här vinkeln.

För att inte tala om rakt underifrån. En hög smal bro där en kan se genom golvet? No way.

Tack och lov behövde jag inte gå över bron för att ta zonen Hissakvarnen. Det räckte med att stå bredvid.

Omotivation och motivation

När klockan är 20.05 och en känner att det enda som kan motivera en att stanna uppe är en halv liter glass. Då kan en lika gärna dra till sängs med en bra deckare. Hursomhelst har jag varit hyfsat energisk i dag. Jag tog en timmes promenad i vårvintersolen, plockade 10 zoner. Det är den första längre promenaden jag tagit sen jag blev sjuk och det kändes bra. Jag har längtat efter att turfa, det har kommit massa nya zoner i Göteborg som jag vill plocka.

Framsteg

Går igenom och slänger foton, både sådana jag tagit med vanlig kamera och med smartphone. Jag är inte en särskilt bra fotograf och jag kommer nog aldrig bli det, men jag har ju blivit bättre, även om det gått långsamt. Och det är väldigt kul. Jag har också blivit betydligt bättre på att bedöma vad som är en bra bild. Det är väldigt roligt att kolla på alla fantastiska bilder människor lägger upp på Instagram. Men jag ser också skillnaden i kvalitet mellan deras bilder och mina. Jag måste öva upp tekniken och jag borde lära mig grunderna i Photoshop.

Hej 2018

Firar årets första dag med att stanna kvar i pyjamasen. Har värsta förkylningen och ute har det regnat mest hela tiden så motivationen att klä på mig och gå ut har inte varit på topp.

I stället har jag läst (Marie Bengts debutroman En sax i hjärtat, pusseldeckare, mycket lovande hittills), kollat på film (animerade Hitta Nemo, hur bra som helst, obegripligt att jag inte sett den tidigare) och bloggat. Och så har jag lekt med Linus.

Tar igen det jag missade då

Det knäcker mig en smula att jag inte fick uppleva David Bowies 1990-tal när det fortfarande pågick.

Av någon anledning jag inte förstår förutsatte jag i åratal att Bowie slutade vara riktigt intressant efter Lodger någon gång. Alltså efter 1978 sådär. Jag hade ju hört de flesta låtarna i Scary Monsters (and Super Creeps) då när det begav sig men inte varit så imponerad. Då var jag mest inne på Ebba Grön och Nationalteatern och Sex Pistols (och en del annat jag helst vill glömma p.g.a. så jefla pinsamt). Och eftersom Scary Monsters inte lät som något av ovanstående vägrade jag intressera mig för något Bowie gjort efter 1980. I 37 år. Jag kan vara störande tjurskallig när jag vill.

Och herregud så fel ute jag var.

De två senaste månaderna har jag  lyssnat in mig på allt Bowie gjort efter Scary Monsters. Och visst, först kommer ett par plattor som är sådär. Men sedan blir det fantastiskt och ännu mer fantastiskt och så vidare ända fram till 2015.

Jag kan inte fatta att jag missade det. Vad i helvete sysslade jag med på 1990-talet? För att inte tala om alla år efter det?

 

Seriöst

Seriöst. Om inte jag slutar vara så irriterad snart blir jag galen. Jag känner mig som en osäkrad handgranat. Det känns inte bra. Jävla medicin.

Blixa

Men bortsett från det har dagen varit bra. Jag har träffat trevliga katter. Och sett en bra film med storasyrra och kompis, Blade Runner 2049. Uppföljaren behöver inte vara sämre.