Hemsläpet

I dag bevisade storasyrran att det går att släpa en tresitssoffa på en sån där kärra med två hjul genom Majorna. Soffan var en gåva från en av mina grannar och jag hade kallat samman släphjälp i form av en annan granne och systersonen. De två sistnämnda hjälptes åt att bära ner den för trapporna (inga hissar i landshövdingehus) och sedan drog syrran och systersonen iväg längs Slottsskogsgatan.

Min insats begränsades till att släpa soffkuddar och hålla upp dörrar. Syrran tyckte det var säkrast så. Jag också.
Jag har fasat för det här i veckor. Jag trodde att kärran skulle välta alternativt gå sönder i höjd med Mariaplan och att någon skulle filma oss och lägga ut på Youtube. Men allt gick finfint. Och snabbt. Halv sex ringde vi på hos soffans forna ägare och klockan sex var soffan i syrrans lägenhet.
De där kärrorna klarar mer än en kan tro.

Inställt pga väder

Storasyrran och jag skulle släpat soffa i morgon men det är inställt pga regn och blåst. SMHI har utfärdat en klass 3-varning för höga vattenflöden och jag funderar på en katastroffotograferingstripp. Nu skulle jag behövt de där gummistövlarna jag tjatat om att jag ska köpa några år nu. Eller en liten båt.

Känns lite sci-fi  med en båttur på gatorna i Göteborg. Påminner mig om en grafisk roman med Linda och Valentin, Det stigande vattnets stad.

Helga

När storasyrran, som är en inkarnation av vilken supertuff vikingadrottning som helst, ringer och säger att jag ska hålla mig inomhus pga storm, då håller ja mig inomhus.

Och sedan, när det värsta blåst över, gick jag ut pga behövde kattmat. Majorna står kvar. Det mest dramatiska jag såg var nerblåsta grenar på Älvsborgsgatan. Inga nerblåsta träd. 

När jag kom hem igen kollade jag in läsarnas bilder i lokalblaskan. Bästa grejen med oväder, bilderna folk tar.

Glädjebesked

Mamma ringde tidigare i dag. Efter någon dag med sin nya medicinering mår mellansyrran mycket bättre. Och att hon svarar på medicineringen innebär att den ursprungliga diagnosen med stor sannolikhet var felaktig. Hon har fortfarande en diagnos, men en som är avsevärt bättre. En besvärlig, i slutändan handikappande sjukdom men en sjukdom som går att leva med. Till skillnad från den ursprungliga diagnosen som enligt storasyrran är riktigt rutten och nästan alltid leder till döden inom 8 år. Inte alls mycket bättre än ALS (som jag trodde). Förklarade storasyrran i dag, när jag ringde och talade om att mellansyrrans diagnos justerats.

Så nu är alla mycket lättade.

Tungt besked

Jag fick veta att mellansyrran har en svår sjukdom. Inte så svår som ALS för det finns gradskillnader i helvetet men tillräckligt för att komplicera allting. Jag bör ta det som ett tecken på att gräva ner stridsyxan. När allt kommer omkring spelar inger av det där någon roll längre och syrran har fått annat att tänka på. Det är dags att bli en exemplarisk lillasyster. Kanske underlättar det för någon.