Perspektiv

Stod i affären och svor över att röd curry tycks ha utgått ur sortimentet på Ica Maxi. Obegripligheten. Att något så gott kan försvinna ur sortimentet.

Sen tänkte jag på den där rapporten jag läste på spårvagnen på vägen till Ica Maxi. En rapport från Barnombudsmannen om hemlösa barn i Sverige. Om barn som får bo med hela familjen i ett rum på ett vandrarhem eller hotell. Där de delar kök och toalett med massa andra människor, av vilka en del har psykiska problem eller är missbrukare. Eller både ock. Där bråk och otrygghet och ingenstans att gå undan är vardag. Boenden som är tänkta att vara tillfälliga men där barnen kan få bo i månader och år.

Plötsligt kände jag mig väldigt gnällig och bortskämd. Visst, det är gott med röd curry men det är inte hela världen.

Ritsch ratsch

Där sprack älsklingsjeansen. Det kom inte oväntat. Jag köpte dem på Megaloppis för snart fem år sedan och de har använts flitigt. Jag älskar dem ju. Ljusblå, med smala ben, mjuka och bekväma. När jag plockade fram dem i måndags såg jag att de började bli väldigt slitna. Och tja, nu sprack de. Ritsch ratsch, stor reva, ingen idé att laga.

Det här med kommunikation

Ikväll har jag lärt mig att vid fysiska möten är 93 procent av kommunikationen icke-verbal.

En ska alltså både tänka på hur en formulerar sig i samtalet med människan framför sig och tänka på alla signaler en vräker iväg genom kroppsspråk och utseende. Dessutom ska en ta in och sortera och hantera alla ljud och rörelser i omgivningen (inklusive den tsumani av ord och signaler som människan framför en vräker över en).

Och där har ni anledningen att jag föredrar kommunikation via tangentbord.

Snöslaskregn och så möte på det

Snöade igår och i dag på dagen. Snön förvandlades tämligen omgående till slask. Ungarna på gården har inte haft mycket att leka i, inte minsta lilla snögubbe har det blivit. Själv hoppas jag att Göteborgsvädret ska leva upp till sitt rykte och drämma till med ett ordentligt regnväder.

Var på årets första styrelsemöte med föreningen ikväll. Det var långt och bullrigt. Det ligger i sakens natur att människor som är förtroendevalda i idéburna organisationer har många åsikter om mycket och gärna uttrycker dem. Men ljudnivån kan bli lite mycket om en är känslig. Jag märkte på mötet att jag hanterat just den saken mycket bättre sen jag höjde nivån på medicineringen. Jag höjde dosen i december nån gång.

Svajigt

Kan inte bestämma mig om jag ska kräkas eller inte. Jag mår inte direkt illa men inte bra heller. Lite kallsvettig och lite svajig. En smula huvudvärk. Och så var det hela grejen med att kräkas.

Det här kan bli en intressant natt. Jag kanske ska ställa en spann bredvid sängen. Och flytta på böckerna jag läser. Det vore synd att kräkas på böckerna.

Intriger

Senaste veckan har inneburit en överdos av intriger och människor som försöker att hetsa grupper mot enskilda individer. Det är inte jag själv som är utsatt men det får mig ändå att undra om det här med social interaktion är värt besväret. Vuxenmobbning är så hemskt, särskilt när den är ett led i en persons intrigerande i att driva igenom sin vilja till varje pris. Jag får väldig ångest av att se det som pågår. Och det är inte första gången det händer heller så det handlar inte om att någon gjort ett enstaka misstag eller haft en dålig vecka.

Jag är rädd att det kommer fortsätta och eskalera och jag känner att jag vill inte vara med längre, inte på de premisserna. Jag vet att de allra allra flesta inte agerar på ett sånt sätt, de är sjyssta och de lyssnar på varandra och de gör så gott de kan. I det här fallet är det en person som förstör för en hel grupp. Det har varit problem i ett år nu. I början tänkte jag att jag är den enda som har problem med den här människan men listan på personer som blivit illa åtgångna och till och med hoppar av blir bara längre.

Jag har verkligen jättesvårt att hantera såna här saker känslomässigt. Jag förstår inte att en människa kan vara beredd att förstöra så mycket bara för att driva igenom sin egen agenda. Det handlar trots allt om ideellt arbete och människor som försöker åstadkomma något bra och så rasar allt bara.Jag antar att de flesta mår dåligt av såna situationer.

Jag mår verkligen dåligt över situationen. Inte så att jag vill stänga in mig i lägenheten och bara umgås med katten och internet i ett halvår. Men jag överväger att hoppa av en grupp som jag har engagerat mig i de senaste åren.

Överfullt

Jättebra med återvinning men jag önskar kommunen lät tömma kärlen för förpackningsinsamling lite oftare. Eller ställa ut fler kärl för pappers- och plastförpackningar. De är ofta överfulla. Ofta går det ju att klämma ner mer om en anstränger sig men jag är så lagom förtjust i att stoppa händerna i andras gamla förpackningar. Och allt för många väljer att bara dumpa kassarna med förpackningar på trottoaren när kärlen är fulla. Det är fel att göra så men jag kan ändå förstå dem som gör det. Det är kommunens sak att se till att kärlen inte svämmar över.

Någon ansvarig sa att om folk hade plattat till förpackningarna ordentligt innan de slänger hade inte problemet uppstått och att lösningen är ett ändrat beteende. Det är som att säga att vi inte ska ha poliser för att problemet med kriminalitet inte skulle uppstått om alla var laglydiga och att lösningen är ett ändrat beteende.

Hej 2018

Firar årets första dag med att stanna kvar i pyjamasen. Har värsta förkylningen och ute har det regnat mest hela tiden så motivationen att klä på mig och gå ut har inte varit på topp.

I stället har jag läst (Marie Bengts debutroman En sax i hjärtat, pusseldeckare, mycket lovande hittills), kollat på film (animerade Hitta Nemo, hur bra som helst, obegripligt att jag inte sett den tidigare) och bloggat. Och så har jag lekt med Linus.