Tar igen det jag missade då

Det knäcker mig en smula att jag inte fick uppleva David Bowies 1990-tal när det fortfarande pågick.

Av någon anledning jag inte förstår förutsatte jag i åratal att Bowie slutade vara riktigt intressant efter Lodger någon gång. Alltså efter 1978 sådär. Jag hade ju hört de flesta låtarna i Scary Monsters (and Super Creeps) då när det begav sig men inte varit så imponerad. Då var jag mest inne på Ebba Grön och Nationalteatern och Sex Pistols (och en del annat jag helst vill glömma p.g.a. så jefla pinsamt). Och eftersom Scary Monsters inte lät som något av ovanstående vägrade jag intressera mig för något Bowie gjort efter 1980. I 37 år. Jag kan vara störande tjurskallig när jag vill.

Och herregud så fel ute jag var.

De två senaste månaderna har jag  lyssnat in mig på allt Bowie gjort efter Scary Monsters. Och visst, först kommer ett par plattor som är sådär. Men sedan blir det fantastiskt och ännu mer fantastiskt och så vidare ända fram till 2015.

Jag kan inte fatta att jag missade det. Vad i helvete sysslade jag med på 1990-talet? För att inte tala om alla år efter det?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.