Tv-serier

I kväll har den nya säsongen av Arkiv X premiär i USA. På torsdag har turen kommit till Sverige. Jag kommer inta tv-soffan i god tid på torsdag kväll, med en halv liter glass och kanske lite godis. Jag älskar verkligen Arkiv X. Särskilt de sista säsongerna, när serien började flippa ut på allvar. Jag är beredd på att älska den nya säsongen.

Kritikerna har visserligen gett blandade recensioner, läste jag i Göteborgs-Posten. Det kan hända att jag kommer bli besviken. Men om nya Arkiv X visar sig vara blä-hä kommer jag i alla fall ha glass att trösta mig med.

Och så kan jag ju tänka på Game of Thrones. Säsong 5 har precis börjat sändas på SVT och jag kollar slaviskt. Om jag fattat saken rätt kommer det bli i alla fall två säsonger till. Visst, böckerna är bättre men tv-serien är bra nog. Duktiga skådespelare som passar perfekt i respektive roll (med något undantag, läs: snubben som spelar Jon Snow), grymt snygga miljöer, skarp dialog och massa spänning. Och drakar dessutom.

 

Växter och hur en inte bör hantera dem

Mina pelargoner mår inte så bra. Vintern (läs:  min misskötsel under vintern) har farit hårt fram med dem. Jag har glömt att vattna och sedan som kompensation övervattnat. Placeringen ovanför varma element har inte hjälpt inte till. Några har dött och de andra verkar inte allt för pigga.

Att påstå att jag har gröna fingrar är en överdrift. Jag pysslar gärna med blommor både ute och inne, jag blir glad av de vackra färgerna och formerna. Men det var det där med vattningen. Pelargoner mår bra av att torka ut men inte hur mycket som helst. Och de tycker definitivt inte om att stå i vatten, deras rötter ruttnar lätt.

Nu försöker jag pyssla om mina pelargoner bäst jag kan. Om ett par veckor ska jag klippa ner och ytterligare en vecka senare är det dags att plantera om. Det ska bli intressant att se hur många som överlever chocken den här gången.

Detta var mitt (väldigt) försenade bidrag till vecka två i bloggutmaningen Temablogg52.

Umgänget med de döda

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att lyssna på David Bowie på Spotify och kolla på foton på David Bowie på Instagram. Och så har jag släktforskat. Och funderat på människor i mitt liv som dött för tidigt.

Jag är inte säker på att allt detta umgänge med de döda är nyttigt för min mentala hälsa. Jag börjar må konstigt. Världen talar om för mig att den tänker kantra, bara på pin kiv liksom. För att den kan.

Kanske borde jag gå ut i dagsljuset. En promenad i Slottsskogen eller något annat glatt och trevligt och vardagligt och normalt. Och ta med mig min nya kamera.

Eller så stannar jag här inne. Verkligheten is so overrated. Människor dör ju fan hela tiden.

David Bowie R.I.P.

Vaknar till nyheten att David Bowie är död. Kanske borde jag lära mig att inte gå in på Facebook förrän jag fått i mig kaffe. Bowie är en del av min tidigaste barndom, mina äldre systrar gillade honom. Sen, när jag blev äldre, fastnade jag för annan musik men Bowie fanns där någonstans i medvetandet. Och i somras fick jag ett plörsligt Bowiesug och lyssnade igenom allt som finns på Spotify och insåg hur fantastisk han faktiskt var.

Det känns sorgligt och jag kan inte ens lägga upp mitt favoritklipp av Kooks. Hittar det inte på Youtube längre, antagligen borttaget p.g.a. tjafs om upphovsrätt (klippet innehöll massa foton på Bowie runt år 1970).

Planering

Klockan var närmare 16 när jag åt frukost i dag. Middag blev det vid 21. Jag fastnade i släktforskningen och glömde tiden. Jag tänkte inte på att jag var hungrig. Jag tänkte inte på någonting alls utom kyrkoböckerna.

Det där är så typiskt jag. Jag är jättedålig på att planera och får panik av mer invecklad planering. Om jag tänker att jag för att uppnå något måste göra en hel radda saker och att dessa kräver en viss grad av organisation går min skalle i baklås. Och när den går i baklås blir det inte gjort ett skvatt.

För att komma runt det fokuserar jag på mindre delmål och en dag i taget.  Men även med den taktiken går det sisådär med fullföljandet av planerna. Jag är lättdistraherad. Jag glömmer bort tiden. Jag tenderar att glömma. Jag är fantastisk på att skjuta upp. Jag är så fokuserad på att klara alla vardagliga vardagsprylar att övrig planering hamnar i skymundan.

Men jag har en iPhone och min iPhone har en kalender och och på min iPhone-kalender har jag koll. Papperskalendrar tappade jag alltid bort och i vilket fall som helst hade jag ingen lust att kolla i dem. Men jag älskar att fippla med min mobil. Sen jag blev med iPhone har jag blivit mycket bättre på att göra det jag ska göra.

Det här var mitt första inlägg i bloggutmaningen Temablogg52. Tanken är att det ska bli ett inlägg per vecka om olika teman.

Krigsfaran

Ligger i sängen och Linus ligger på min mage och Elli kommer. Hon sätter sig så nära mig hon kan, nosar på Linus och markerar på alla möjliga sätt att hon är här nu och att han ska flytta på sig. Linus lägger öronen bakåt och lutar sig så långt bort från Elli som han bara kan utan att flytta sig från min mage och både Linus och jag väntar bägge på explosionen. Vi vet att den kommer. Attacken. Hon kommer väsa och fräsa och dänga till honom med tassen och försöka skrämma bort honom, nu när han inte fattar det vanliga diplomatiska finliret.

Som att befinna sig på gränsen mellan Nord- och Sydkorea och veta att ett världskrig kan starta när som helst och att platsen en befinner sig på kommer vara den första som drabbas.