Sådär

I morse tog jag sista dosen i penicillinkuren jag åkte på. Nu är det bara att hoppas på att borreliainfektionen inte hann sprida sig innan antibiotikan sattes in. Det här med att vänta 10 dagar med att gå till vårdcentralen var inte en av mina mer genomtänkta beslut. Men jag tänkte liksom inte på borrelia. Jag har plockat bort en och annan fästing på mina katter men jag har aldrig plockat bort en fästing på mig själv.

Jo, en gång. Men det var några år sen.

I vilket fall som helst. Jag mår halvdassigt (trött, ont, på gränsen till sammanbrott). Jag tar det lugnt. Jag promenerar (äntligen: höstpromenader i höstväder) och läser och sover och sover. Och går igenom böcker med mamma. Hon håller på att rensa i hyllorna.

Borrelia

Jag har borrelia. Jag har ett gigantiskt utslag på höften. Jag äter penicillin. Jag har ätit det sen i måndags. Tre gånger per dygn i tio dagar. Jag trodde jag skulle må jättedåligt av Kåvepenin men det gör jag inte. Jag fick rådet att dricka A-fil och det fungerar verkligen. Jag är glad att jag gick till vårdcentralen nu och inte om en månad när infektionen knallat vidare till lederna och nervsystemet. Jag hatar fästningar.

Och så har jag fått ett nervsammanbrott men det berodde inte på borrelian. Jag har tagit ett beslut som får rätt stora konsekvenser för mitt liv men som är nödvändigt p.g.a. ohållbar situation.

Och så är Linus missnöjd med att jag inte gått ut med honom på sistone.

Det är på ett ungefär vad jag sysslat med de senaste veckorna.

Försenat

Insåg att jag missat att göra avbetalningen på studielånet. Den skulle varit CSN tillhanda den sista augusti.

Jag har skickat in betalningen nu men det är ju så dags. När som helst kan jag få ett hotbrev från CSN, förmodligen levererat tillsammans med ett hästhuvud. Oh the joy.

För övrigt börjar jag få problem med ryggen. Det här med att turfa i basketkängor är inte det ultimata. Så fort jag får pengar ska jag köpa bättre skor.

Höstlikt och nedtrappat

Hösten kommer ovanligt tidigt i år. En del träd har redan börjat skifta färg och fälla löven. Det känns konstigt. Jag tycker om hösten men jag är inte färdig med sommaren ännu. 

För övrigt mår jag halvdassigt. Jag håller på att minska dosen av klomipramin pga sjukt less på biverkningarna. Dessutom har jag stått på samma dos i typ 25 år och det är på tiden att jag provar en lägre. Eftersom klomipramin ska sättas ut långsamt långsamt har jag börjat med att gå ner från 75 till 70 mg. Nu har jag lätt huvudvärk och känner mig allmänt blä-hä och jag sover sämre. Antingen har jag en förkylning på gång eller så är det utsättningssymptom.

Mörkare ute

Det mörknar allt tidigare på kvällarna. Jag får börja tänka på hur sent jag förlägger mina turfturer. Vissa platser och gator i Majorna är jätteläskiga i mörker. Det gör mig förbannad att jag måste vara rädd för att röra mig ute när det är mörkt, men det är så världen ser ut.

För övrigt kan jag meddela att låga skor, korta byxor och brännässlesnår inte är någon hit. Särskilt inte när det är mörkt och en inte ser var brännässlorna är.

Hjälp

Efter en lång och skön sommar är jag tillbaka i föreningsverksamheten. Jag vill tillbaka till sommaren igen. Föreningen ska delta i ett event i staden och vi förtroendevalda håller på att knyta ihop alla trådar. Problemet är att vi inte kan få tag på trådarna. Vi har fått flera problem att lösa som borde lösts av någon annan, helst förra veckan.

Och orsaken till problemen är avsaknaden av en anställd samordnare.  Vi hade en anställd samordnare och hon var toppen. Hon har varit en klippa för oss. Men hon hade bara en visstidsanställning och trots att vi bad om det fick hon inte förlängt. Jag gissar att anledningen stavas pengar. Samt chefer som inte förstår.

Nu är allt en enda röra och vi försöker reda upp allting. Jag överväger att rymma.

Jag har också fått ett väldigt intressant erbjudande, ett spännande och viktigt uppdrag. Men då måste jag sluta med något annat.

Mutor

Vägen till Lises hjärta går definitivt via hennes mage. I förrgår öppnade jag en burk blötfoder med tonfisk och sardiner. Hon kom fram genast för att äta och jag fick klappa henne för första gången. Hon spann, högt.

Igår och i dag har hon fått mer av samma foder och hon kom fram för att hälsa bägge gånger. I dag var hon väldigt kelen. Hon har också blivit modigare; i dag kom hon ut i vardagsrummet när jag satt i soffan och åt ostsmörgåsar. Hon verkar mycket förtjust i ost.

Linus spanar intresserat på henne. De bråkar inte men när Lise blev för närgången slängde han fram en tass. I övrigt kommer de bra överens.

Det är väldigt roligt att se vilka framsteg hon gör och att det fungerar så bra mellan henne och Linus. Jag var orolig för hur de skulle reagera på varandra men det har gått mycket bra.

Lise

Sedan i måndags har Linus och jag fått en inneboende. Hon heter Lise. Hon är mycket liten och mycket skygg. Linus har nosat omkring henne några gånger men i övrigt låtit henne vara ifred.

När jag är hemma och uppe gömmer hon sig i köket. Jag blev förvarnad om att hon inte är van vid människor – snälla människor som tycker om katter – och att hon är mycket rädd; jag vet att det kan ta lång tid innan hon känner sig trygg med mig. Men hon äter och dricker och går på låda som hon ska. Linus och hon bråkar inte.

Jag är jourhem åt henne men om Lise trivs och tjejerna på Arödskatterna tycker det fungerar kan jag få adoptera henne.

Pokémon Go

Det fina med Pokémon Go är att folk inte längre tror att jag är galen när jag irrar runt på en gräsplätt och stirrar på min mobil. 

Det jobbiga med Pokémon Go är att de tror att jag spelar Pokémon Go. Små gulliga japanska figurer går inte ihop med min image.

Fast om jag inte redan spelat Turf hade jag nog hakat på.