Städar i städskåpet

Äntligen! Jag har röjt i städskåpet. Slängt grejer som är trasiga, sorterat resten, dammsugit och torkat ur. Nu ser det riktigt fint ut. Och jag får äntligen plats med sånt som en ska ha i städskåp, som dammsugaren och lådan med trasor.

Appen Habitica, som jag fick tips om i ett npf-forum, har gjort underverk för min förmåga att få saker gjorda. Jag ska bland annat städa minst 10 minuter per dag, slänga minst en grej per dag (och då menar jag inte de vanliga soporna) och så vidare. Vissa dagar plockar jag bara i tio minuter, andra röjer jag ordentligt. Vissa dagar slänger jag bara något litet. Andra dagar rensar jag ut ett helt skåp. Jag bockar av och får poäng och känner mig allmänt tillfreds. Det är hur bra som helst.

Nu ska jag dra till sängs med huvudvärk (förkylning på gång) och bok.

Hoppar av

Jag har beslutat mig för att hoppa av ett förtroendeuppdrag jag haft i flera år. Det är ett stort beslut, förtroendeuppdraget har gett mig mål och mening med livet. Men jag trivs inte längre i styrelsen, eller snarare sagt, jag vantrivs. Det har varit så ett tag nu. Någonstans på vägen förvandlades vår styrelse från att vara ung och radikal och nytänkande till gaggig, gubbig och gnällig. Det är för mycket av människor som själva inte gör något men gärna klagar på andra.

Droppen som fick bägaren att rinna över var trashandet av en person som betytt massor för rörelsen men som nu omtalas som förrädare. Jag var den enda som försvarade henne. Det var väldigt obehagligt och deprimerande och fel.

Det är massa sådana saker som gjort att jag fått nog. Jag vill inte vara en del av det där. Så nu ska jag bara fixa några sista saker före årsmötet och sedan går jag vidare med mitt liv.

Överfullt och tömningsdags

Får meddelanden från min internetleverantör om att min brevlåda för mejladressen är överfull och måste tömmas. Det är de senaste fyra åren av mitt liv som ligger där. Rensa måste jag uppenbarligen men jag kan inte bara radera allt. Det skulle vara som att slänga mina dagböcker för de senaste fyra åren. Särskilt som mina dagböcker för de senaste fyra åren innehåller en del luckor när jag inte orkat skriva något.

Nu har jag suttit i en timme och rensat. Jag hoppas det hjälper upp situationen ett tag.

Hur som helst förklarar det varför folk säger att mejl till min adress studsar. Särskilt mejl med tunga filer.

Skräpigt

Jag är jättenoga med att sopsortera. Förpackningar går direkt till förpackningsinsamlingen, batterier hamnar i batteribingen, elektroniskt avfall lämnas till Farligt avfall-bilen och så vidare. Är jag osäker på hur jag ska slänga något kollar jag upp det på nätet.

Fast när jag kommer till återvinningsstationen och det ser ut så här känner jag bara för att ställa ner min kasse med ursköljda och ihopplattade förpackningar och gå. What’s the point, liksom.

Sen tänker jag att det är väl det folk gjort. När kärlet för pappersförpackningar (för det gäller nästan alltid kärlet för pappersförpackningar) är fullt och överfullt orkar inte de inte släpa hem allt igen. Eller gå till nästa återvinningsstation där kärlet för pappersförpackningar kanske också är fullt. Så de ställer sina kassar med förpackningar och går.

Med andra ord. Kommunen borde antingen fördubbla antalet kärl för pappersförpackningar eller tömma dem dubbelt så ofta. Det skulle inte lösa alla problem med nedskräpning vid återvinningsstationerna, men kanske några.

Lite snö och mycket

Såg när jag tittade ut genom fönstret i morse att det snöat lite under natten. Ett tunt täcke av snö. Övervägde att gnälla om det på Facebook. Sedan kom jag att tänka på snöovädret längs Norrlandskusten och beslöt mig för att hålla mun och gilla läget. Det finns definitivt de som har det värre. Att döma av nyhetsrapporteringen under dagen har det aldrig fallet så mycket snö på så kort tid i området. Och då är det Norrland vi snackar om, vintervädrets förlovade land, jultomtens favvoplats efter Nordpolen och Rovaniemi.

Perspektiv

Stod i affären och svor över att röd curry tycks ha utgått ur sortimentet på Ica Maxi. Obegripligheten. Att något så gott kan försvinna ur sortimentet.

Sen tänkte jag på den där rapporten jag läste på spårvagnen på vägen till Ica Maxi. En rapport från Barnombudsmannen om hemlösa barn i Sverige. Om barn som får bo med hela familjen i ett rum på ett vandrarhem eller hotell. Där de delar kök och toalett med massa andra människor, av vilka en del har psykiska problem eller är missbrukare. Eller både ock. Där bråk och otrygghet och ingenstans att gå undan är vardag. Boenden som är tänkta att vara tillfälliga men där barnen kan få bo i månader och år.

Plötsligt kände jag mig väldigt gnällig och bortskämd. Visst, det är gott med röd curry men det är inte hela världen.

Ritsch ratsch

Där sprack älsklingsjeansen. Det kom inte oväntat. Jag köpte dem på Megaloppis för snart fem år sedan och de har använts flitigt. Jag älskar dem ju. Ljusblå, med smala ben, mjuka och bekväma. När jag plockade fram dem i måndags såg jag att de började bli väldigt slitna. Och tja, nu sprack de. Ritsch ratsch, stor reva, ingen idé att laga.

Det här med kommunikation

Ikväll har jag lärt mig att vid fysiska möten är 93 procent av kommunikationen icke-verbal.

En ska alltså både tänka på hur en formulerar sig i samtalet med människan framför sig och tänka på alla signaler en vräker iväg genom kroppsspråk och utseende. Dessutom ska en ta in och sortera och hantera alla ljud och rörelser i omgivningen (inklusive den tsumani av ord och signaler som människan framför en vräker över en).

Och där har ni anledningen att jag föredrar kommunikation via tangentbord.