Osocial dag och social

I går gick jag inte utanför dörren. Inte ens för att slänga sopor. Jag klev inte ens ur pyjamasen.

Det var en sådan dag.

I dag ska jag vara lite mer aktiv. Framför allt ska jag vara mer social i meningen träffa många människor. Eftersom jag inte känner mig så social just nu är planen att ligga lågt och inte säga så mycket men lyssna desto mer. Planen är i alla fall att jag ska lyssna och inte fladdra iväg i mina egna tankar.

På gränsen

När en kollar upp vandrarhemmets sajt och ser att de har en övre åldersgräns som innebär att de  över 50 kan nekas bo där. Innebär det att jag kan bli nekad i dörren? Jag börjar överväga mina alternativ. Färga håret och hoppas att ingen kollar närmare på mitt leg? Förfalska födelsenumret på mitt leg? Sova på Centralstationen? Göra en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen?

Sen inser jag att jag inte är över 50. Jag är 50 prick. De kan inte neka mig!
Fast nästa gång tar jag ett vandrarhem utan övre åldersrestriktioner. Och ja just det. Det heter hostel nuförtiden.

Knockad

Ett migränanfall knockade mig fullständigt igår. Halv sju på kvällen tog jag dubbel dos Propavan och kravlade mig till sängs. Jag stannade där i 14 timmar, med undantag för en tur upp vid två för att ge katterna mat (Linus pep om att han var hungrig).

Nu mår jag mycket bättre. Jag kan t.ex. sitta upp och jag har ätit frukost, även om jag inte gjorde det med något större nöje. Men nu ska jag nog ta mig tillbaka till sängen, jag har fått nog av uppe.

Vampyropera

Dracula som opera. Jag är frestad. Den har urpremiär på Kungliga Operan i Stockholm i höst och Bio Roy direktsänder föreställningen. Föreställningen bygger på boken av Bram Stoker. Men eftersom kärlekshistorien mellan Mina och greven är med antar jag den också inspirerats av den helt fantastiska filmatiseringen med Gary Oldman och Winona Ryder. Som sagt, jag är frestad. Men jag har beslutat mig för att avstå och hoppas på en tv-föreställning så småningom. 260 spänn är ändå 260 spänn och jag ska spara pengar.

Marken gungar, världen kantrar

I dag var jag ute, flera timmar och mycket längre än beräknat. När jag kom hem var katterna upprörda för att de fått vänta för länge på kvällsmålet. De tar det här med mat på stort allvar. Jag gav dem mat och de spann.

Sedan rasade jag ihop i soffan och ett tag trodde jag att jag aldrig skulle kunna resa mig igen. Det kändes som om marken gungade, som världen höll på att kantra. När jag befinner mig länge i en bullrig miljö, när jag träffar många människor på en gång, när jag måste hantera en obehaglig situation, när jag måste lyssna in och processa mycket information i en sådan miljö, då kan jag påverkas rent fysiskt. Efteråt, när det blir tyst och lugnt omkring mig ramlar jag ihop. Marken gungar, världen kantrar. Det enda som hjälper är att lägga mig ner och sluta ögonen och sluta tänka. Och det är vad jag ska göra nu. Och sedan, om jag inte somnar, ska jag läsa en stund.

Fortsatt hemma och lite ute

Andra dagen hemma. Enda gången jag var utanför dörren var för att slänga sopor och köpa glass. Det börjar bli en vana det här. Jag hoppas det får mitt knä att sluta göra ont. Jag måste fixa en tid på vårdcentralen, jag behöver förmodligen en dos sjukgymnastik. Och vila.

Hyfsat otrevlig stämning i affären för övrigt, en anställd stod på vakt vid dörren för att inte EU-migranterna som fastat posto utanför inte skulle gå in om de inte uttryckligen skulle handla. Det blev en del tjafs när ena kvinnan ville gå in eftersom en kund lovat att köpa bröd åt henne och hon ville välja vilket.

Men glassen var god. Och jag har förtjänat den, tro mig.

Det här med inne och ute

I dag har jag inte varit utanför dörren, bortsett från ett besök hos grannkatterna jag passat. Det kändes oerhört bra att inte behöva gå utanför dörren annat än till grannkatterna.

Annars har jag blivit mycket bättre på att gå ut. Tidigare kunde jag stanna hemma i veckor i sträck utan att gå ut annat än för att slänga sopor och handla. Nu går jag ut nästan varje dag.

För några år sedan fick jag promenader på recept på vårdcentralen men det funkade sådär. Jag hade svårt att motivera mig själv att gå utanför dörren. Ute är överskattat och i vilket fall som helst är det lugnare och tryggare hemma. Jag testade med att stadsorientera. Det fick mig utanför dörren, åtminstone under orienteringssäsongen. Men eftersom jag är usel på att läsa kartor irrade jag mest omkring på samma plätt medan jag försökte fatta var jag var och var kontrollen var. Så jag rörde egentligen inte så mycket på mig.

Men i april 2016 blev jag tipsad om Turf här på bloggen och det har funkat fantastiskt. Jag har börjat promenera mycket mer. Eftersom jag använder en app med GPS har jag inga problem med att se var jag är eller att hitta zonerna. Och jag gillar ju att samla på saker, i spelet samlar jag poäng och zoner. Jag kan jämföra mig med andra.

Smartphonespel som Turf och Pokemon Go är verkligen fantastiska för personer med t.ex. adhd och asperger.

Men som sagt, i dag har jag stannat hemma. Jag behövde den där innesittardagen. Jag behövde tystnad och isolation. Faktum är att det kändes så bra att jag överväger att upprepa succén i morgon.